"vi har inte tid just nu. i augusti kanske. du har väl alla mediciner du behöver?"
spelar ingen roll ur vilken vinkel jag bankar huvudet i väggen - ingen gör något. hjälpen kommer inte och före detta vänner kallar mig sjuk. klart jag är. men att kalla mig sjuk gör inte dem friskare. det är väl det de tror. gröngräset i backarna vi skulle rulla på i sommar är alldeles för torra och jag bara väntar på mitt juniregn. i dimman i fredags blåste en liten tjej såpbubblor över gräsmattan och bitter som jag är spräckte jag varenda en tills hon inte log längre. det är nog allt jag har att säga.
jag mår så illa och tanken på dig är orsaken till att vattenräkningarna har blivit dyrare. du är en smuts som inte riktigt går att tvätta bort men jag står ändå och försöker tills jag är helt borta. jag har så svårt att acceptera att jag en gång kände så men bara tanken på det är symmetrisk med två fingrar i halsen just nu - jag hoppas det inte går över, jag hoppas jag aldrig ser dig på dig med vänliga känslor igen, du spottar på dem och trampar och sparkar och jag faller ner.
men jag har förståelse för senaste grälet; det är inte att jag ljög som stör dig, det är att du trodde att jag fortfarande bara hade varit din, din stolthet krasades i tusen bitar när du insåg att någon du hatar hade varit där före, varit bättre, varit mer älskvärd och underbarare och du hatar antagligen det faktum att han alltid fått den behandling av mig som du aldrig fick och alltid ville ha. jag älskar att jag aldrig gav det till dig. hatar att jag hamnade i en sån sårbar situation, men jag är iallafall tillräckligt smart för att fatta att jag aldrig ska gå i närheten av dig igen, än mindre ens prata med dig. du är ju inte värd det. frågan är bara - har du nånsin varit det?
