~~

Sitter och gör ihop en budget. Känns så sköööööönt att veta att man med lite hjälp kan klara en svinig hyra och fortfarande har möjlighet att köpa grönsaker och andra "lyxmatprodukter" (grönsaker och frukt är sjukt, sjukt dyrt, det är synd).

SOMMARENS STORA MATMÅL är att våga mig på en langos på Emmaboda. Friterat bröd med creme fraiche och skinka och allt möjligt. Haha. Jag kunde utan problem äta en på Arvika, men situationen har ju urartat lite sen dess... Jonas lovade att dela en med mig, om en hel skulle vara för läskig att börja med. Langos är så sjukt gott. Och läskigt. Men ner ska det. Värsta som kan hända är att det kommer upp igen, och då försöker jag på nytt. Right?

LYCKORUS I MAGEN!

Den är vår. Olle var där idag och tackade ja. 45 kvadratmeter, balkong som vetter mot solnedgångarna i väst, precis bredvid stranden, (needless to say, sjöutsikt över slemmern?!) separat sovrum och vardagsrum, ett kök, MASSOR MED GARDEROBER. Ett fint badrum. Cykelavstånd in till centrum, fem minuter till Greenhouse, fortfarande bra cykelavstånd hem till Sviby, busshållsplats på andra sidan vägen när det blir för kallt och halt att cykla. Jag är hysteriskt glad just nu. Aldrig mera underhyresgäst, nu får Olle och jag vara sambos i fred. Peace love and understandning.

Har redan pratat ihop mig med mamsen och hon och jag ska ta en liten tripp till Djävulens Spelhåla (aka ikea) för att köpa lite krukväxter, bokhyllor och tavlor. Och hämta min Audrey Hepburn-relief från Stockholm. Ååhhhhhhhhhhh. Lycka!

an up to date update

Scratch what I said, min pojkvän är bäst i världen.

stick och brinn, jag försöker sova

"Du är så tjock, Alexandra!" skriker Bob i mitt öra.
"Håll snattran, jag har bara kraftig benstomme", skriker jag tillbaks.

ååååh kom igen nu!

Det kan vara så att vi faktiskt hittat något nu... låt det vara i okej skick, låt det vara bra! Hoppas enormt just nu. Gah!

min pojkvän är så intelligent att jag får IQrexi!

(så ser mitt hår jättesmutsigt ut för jag var nyss och simmade på lilla holmen med elin och det var superskönt, men jag är konstigt rödbränd i hela ansiktet nu, haha...) Förresten, är inte Olles skjorta á Dr Jacoby HELT FANTASTISK? Älskaren, förmodligen just för att den är så Jacoby. *nöjd* Nej, nu ska jag dricka kaffe med Malin och försöka komma loss från känslan i kroppen, jag har förmodligen varit i solen lite för länge, men det liksom surrar från topp till tå, inuti. Knasigt.

varsågoda och klampa in

Känner för att ha en frågestund igen, men det brukar inte bli så många som frågar något, haha. Kan inte någon av de få läsarna bara GO CRAZY? Hitta på något helt... klantarsligt barnsligt magiskt. Fire away. Okej? (vi får se hur det går)


(på tal om annat)
Har varit hos B&E och hälsat på Miiiilo, samt tittat på Simpsons, ätit lite ostbågar och tittat på när pojkarna hällt vodka IN I BENNYS DATOR. (nej, de är inte dumma i huvudet, de rengjorde den. men journalisten i mig kräver att få överdriva minsta lilla händelse för att fascinera eventuella läsare) (förresten läste jag just en krönika om hur man tänker i blogginlägg när man blir tillräckligt inbiten, och det var det bästa jag hört på länge faktiskt, eller, jag gör iallafall så!)

Nej, nu ska jag vidare ut i cyberspace. Det kanske har några nya uttryck jag kan snappa upp som är mer kompatibla med detta årtionde.

hm

Lider av oförklarlig ångest, eller snarare nedstämdhet och lite panik-riv i bröstet, och har ingen aning varifrån det kommer. W är inte hemma än och huset känns lite tomt och jag vaknade alldeles för sent, men jag ska försöka spela lite, lyssna på lite musik, och tänka att om jag har en kemisk obalans i hjärnan just nu så går det nog att återställa till sitt naturliga. Provar käka en tallrik pasta, det brukar hjälpa att äta lite (för matångest och nedstämdhet är för mig inte samma sak. Det där med maten känner jag att jag just nu kan hantera lite. Skönt).


Puss och kram på er, haha.

AWESOME

Jonesh säger (05:08):
jag har invaderat jons dator
hon är lite småfull
du behöver inte fråga vad du ska skriva
Jonesh säger (05:09):
jag ska snart gå
i am not as think you stoned i am säger (05:09):
nej, det jag tänkte fråga var; det kan inte ha varit lätt att uppfostra jonas vid en så ung ålder!
men nu skrev jag det som ett konstaterande och inte en fråga... hm.
Jonesh säger (05:10):
jag blir så hämmad av dig för du är så söt snygg o smal
och det är inte jag....hahah
i am not as think you stoned i am säger (05:10):
vad är detta för snack? du är max tre år äldre än mig!
Jonesh säger (05:10):
good move
i am not as think you stoned i am säger (05:11):
jag slår vad om att du blir leggad på den lokala bensinmacken om du plockar upp lite folköl!
Jonesh säger (05:11):
ok
i am not as think you stoned i am säger (05:11):
har jag inte rätt?
Jonesh säger (05:11):
nu säger jag godnatt o tack för mig...sötis





...om jag skulle hooka Jonas tror jag inte det skulle bli nåt problem med svärmorsan. :D

diskussioner om det ena och det andra

Sitter i köket med Johan och Olle, vi smuttar på fin whisky och de pratar. Och det slår mig så fullständigt att jag är en sån otrolig jubelidiot som tänkt att ingen märker när jag mår dåligt, eller när jag spelar en roll, när jag har konstiga dryckesvanor eller konstiga matvanor.

Jag menar, okej. Jag vet att när det vankas fest så blir jag den flamsiga, neurotiska lilla tjejen som skrattar bort alla hårda ord och dansar vidare. Men det är ju en roll! Den neurotiska lilla illern finns inte på riktigt, jag dansar och sjunger, hoppar på bord och hojtar, men egentligen finns det nog en kvinna med självkontroll och självrespekt därunder, som inte riktigt hittar rätt bland judeskämt och verbala våldtäkter.

Och så kommer Johan, riddaren, och talar om för mig att: Jo, de märker att jag spelar. Jo, de märker att jag inte äter rätt. Jo, jag borde gå upp sju kilo, nej, jag får inte tyrannosaurus-lår om jag gör det. Och jag tackar, bockar, tar emot, sväljer, för jag behöver höra det, och min självrespekt får ny gnista. Jag hittar kanske rätt i sommarängen den här gången.

men va?

Hur kan jag ha missat det här? Man.
Sebba Södergård, en otrolig fotograf och en riktigt rolig snubbe att jobba ihop med. Jag kommer alltid bära med mig glassreportaget i hjärtat, haha.


Otroligt klyschigt nu, men RIP. Sänder kramar och tankar tills hans närmaste.

åh

Segsegsegsegseg i huvudet, men fick sova i en skön säng och dansa runt en låtsasstång med Jenny och Cecce, det var fint. Vi blev fotograferade också, och en herr L tog sig an min kamera och ställde om lite så nu blir bilderna faktiskt mycket bättre. Hur soft som helst.

Ska försöka bota min blixthuvudvärk med kaffe och lite dataspel och sen ska jag bara ta det lugnt. Midsommar 2010 har varit ypperligt fint hittills.

små grodorna små grodorna är slemmiga och bleh

Ääääntligen, jag har längtat massor. Vad tänker folk hitta på idag? Jag tänker dansa med några bästisar och kyssas med Olle på tolvslaget eller nej, vänta, det är inte det man ska göra idag, vänta nu. Midsommar... snaps, stång, just ja, jag kan kyssas när vi snapsat klart.

Nej, jag tycker om den här högtiden, jag kan inte tänka mig något bättre än att fira att det är ljust, varmt och somrigt ute. Gillar nästan alla högtider de kristna fiskarna snodde från soldyrkarna. Speciellt s(k)öndagar, för då får man sova precis hur länge man vill!

gråter en skvätt

Jag saknar min kisse så det gör ont i själen.

jag blir aldrig nöjd, men jag ska lära mig bli nöjd snart.

Just nu finns det faktiskt inte ord för hur mycket jag längtar efter att åka till Emmaboda och diskutera stuff med mina bäst-ever-boys och en Fröken Billieg som ska bli min bästis. Och min already-best-brohoe-Jonesh. Som talar utmärkt brittiska. Puss och kram på er.


(men täär ni någgi?)

en trött själ i en trött kropp

Godmorgon läsare och cyberspacedwellers.
Jag insåg, när jag vaknade imorse, att jag under hela sommarlovet hittills verkligen har sovit ut. Jag tror inte jag vaknat tidigare än klockan 11 en enda gång... tills idag. Upp vid 9 för att åka in till stan igen, solen sken alldeles för påträngande, vi var tvungna att handla lite inne på ett fullproppat Citylivs och jag var lite lätt G&T-bakis. Precis sådär att man mår lite lagom illa om man rör på sig lite för mycket.

Nu har jag varit jättehuslig och kokat kaffe åt pojkarna som sitter ute och röker och pratar socialism, själv tänker jag spela och förtränga allt jag borde göra (cykla till sviby, tvätta kläder, köpa midsommarsaft, allt det där). Prokrastrinera mera. Definitivt.

Gud vad trött jag är. Gäsp.

gulp

Min mage liksom mitt ego är totalt uppblåst och jag är såååå, så in i norden, in-i-helvetes-uppäten av myggor, och jag är dessutom allergisk. Alltså fyyy, det kliar och svider och brinner och allt är helt uppsvullet och jag vill allra helst gömma mig under ett täcke tills alla myggor brunnit helvetes alla kval, men sommar är sommar, nordeuropa förblir nordeuropa och jag antar att vi alla får lära oss finna i det. Även allergikerna. Amen.

Haha, det känns så löjligt, men jag saknar stan redan efter ett par timmar. Förstår inte varför jag föddes till att bli en sån inbiten och oföränderlig stadsmänniska när jag nu tvunget måste bo på Åland. Olle vill flytta till franska rivieran och bygga ett självförsörjande hus med solpaneler och växthus och marockaner (höhööööö) på taket och nej, det händer inget om man googlar "finns det mycket mygg på rivieran", däremot finns det mygg i Sydamerika, men de är tydligen snäppet farligare än vår åländska variant. Man kan få sjukdomar och såna saker. Försökte googla "hjälper plåster mot aids-myggor", fick inte upp något vettigt, mest insändare till Kamratposten från unga flickor som haft camsex med många killar och nu tror att de är gravida. Hilarious.


Åland är så fruktansvärt... upprepande. Jag har faktiskt mycket hellre en slentrianmässig tillvaro i New York. Där bor åtminstone Batman. True story. Jag googlade.

en kort summering

Midsommarplanerna är spikade, gänget är samlat, kaffet är kokat och Milo har funnit ett tillfälligt hem hos Benny, Elin och Mumrik. Nu börjar det verkligen dra ihop sig och det kommer inte ta länge innan vi har allt på rätt spår och kan börja leva igen. Andas. Det känns hoppfullt och tryggt att ha framtiden säkrad på det sättet... Haha. No-pun-intended.

Jag ska suga lite vidare på min kaffekopp, se ett avsnitt Vänner och sen ska vi alla skumpa ut till landet för att fira kväll. Låter bra? Jo. Tack och adieu.

rolfrolf

Fick en kommentar som jag i stundens hetta inte pallade acceptera, vilket jag ångrar nu, men en anonym beundrare sa i runda slängor att det är synd om min pojkvän som är tillsammans med en ätstörd tjej, för "ätstörda tjejer har ingen sexdrift", haha.

Svarar med att det är synd om dig som verkar tro att man förlorar sin pojk/flickvän om man inte släpper till. Eller att man förlorar sin sexualitet för att man inte äter tre pizzor om dagen. Vik hädan, förtryckta kvinna (eller sviniga mansgris)!

Hgmpf. /vän av ordning och sex
(fnissar otroligt mycket)

måhhh

Hittade en våg, provade vågen, alltså va. Vavavava. Inte konstigt att jag mår sämre och sämre, varför förvånas jag fortfarande av iskalla fingrar och humörsvängningar från helvetet? Jag är alltför nära en inläggningsvikt nu. Alldeles för jättenära. Farligt. Men jag äter åtminstone nu, så att jag rasar i vikt är nog ämnesomsättningen som går igång igen bara. Fan, hur blev det såhär?

När jag blev tillsammans med min första pojkvän gick jag från råsvält till att helt enkelt bli så lycklig att jag fullständigt struntade i allt som hade med matångest att göra. Jag kan inte förklara det, men jag blev bokstavligt talat frisk på några veckor. Jag började bara äta igen och kunde utan problem äta både popcorn, glass och lösgodis en kväll. Det kanske var för att jag var så fruktansvärt liten fortfarande då, och hade inte riktigt greppat vad ätstörningar var för något, jag såg mest på mitt viktras som ett resultat på en disciplinerad bantningskur. Sen försvann det. I början av förhållandet vägde jag 41, när vi gjorde slut sexton månader senare vägde jag 57.

Under förhållande 2 kom allting tillbaks, prestationskraven blev plötsligt högre och jag hade dessutom jobb att ta hand om. Den sociala pressen var stor och att man fick ett par väl valda kommentarer av pojkvännen gjorde verkligen inte saken bättre, så allting rasade och jag kom typ under 50-strecket igen. Sen började hetsätandet. Jag var konstant hungrig, och med killens motvilja mot nyttig mat var det lätt att balja i sig sjukt mycket fett. Jag åt och åt och åt, kräktes, åt och åt igen. Jag fick nog ett par kommentarer om hur jag jämt var hungrig (men det var klart, min mage var aldrig full i mer än femton minuter efter intaget...).

Sen fuckade hela min livssituation upp sig, tack vare mig, och jag orkade inte träna mer, jag orkade ingenting, och vikten gick rekordupp. Jag tror vågen viskade en siffra som började på 6 när hösten kom och jag började i skola igen. Ändå var jag nöjd på något sätt, jag hade inga tvångstankar vad gällde mat och det var skönt att kunna äta pasta och potatis igen, haha. Det ÄR ju gott.

Hur det nu än blev så blev jag krossad ytterligare en gång, må så vara mitt fel i slutändan, men det blev en ganska stor belastning på mitt relativt sköra psyke. Jag riktade allt mot mig själv och som så många gånger förr så blev maten mitt sätt att hantera sorgen, sveket och ilskan. Då började svälten igen och nu blev det riktigt illa. Jag svimmade i mataffären, skolkade, orkade inte, sov knappt alls, kräktes upp det lilla jag fick i mig och pratade egentligen bara om kalorier, näringsinnehåll och kroppsfett i procent, trots min relativt goda sjukdomsinsikt. BUP slog fast, ytterligare en gång, att jag inte är i behov av hjälp med maten, men efter det bakslaget kände jag att något måste göras.

Så därför kämpar jag nu, jag vill bli frisk, men jag kan inte bli frisk om min vikt går ner mer. Jag har äntligen, äntligen insett det. Därför är jag sjukt rädd för min ämnesomsättning just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är väl bara att äta på. Eller?

josé du är bättre än många runtom mig

Love, love is a verb
Love is a doing word
Feathers on my breath
Gentle impulsion
Shakes me makes me lighter
Feathers on my breath

Teardrop on the fire
Feathers on my breath

Night, night of matter
Black flowers blossom
Feathers on my breath
Teardrop on the fire of a confession
Feathers on my breath
Black flowers blossom
Feathers on my breath

Water is my eye
Most faithful mirror
Feathers on my breath
Teardrop on the fire of a confession
Feathers on my breath
Most faithful mirror
Feathers on my breath
Teardrop on the fire
Feathers on my breath

You're stumbling into harm
Stubling into harm

man oh man

Just nu går det riktigt utför med måendet. Klarar inte alls av nånting känns det som, är världens sämsta flickvän och allmänt geggig. Lägger ner min tid på att dricka kaffe och lana lite i köket med Wille och Malin och ska väl inom kort gå ner och handla lite läsk och halstabletter.

Ikväll ska Wille laga söndagsmiddag by the way, det ska gå skitbra har jag bestämt. Inbakad fläskfilé, det är awesome - som gjort för koscher-skämt.

Tankar på dingos

För jag älskar dig. Du är min bästa vän, min kamrat, suparkompis och själsfrände. Det finns inget jag inte kan prata med dig om, vare sig det handlar om mat, intressen eller allmän ångest. Jag älskar dig Olov. Alltid.

~~~~~something something rainbow

Håhåjaja, dagens träningspass blir en formidabel cykeltur till Svinby för att hämta lite rena kläder och möjligtvis kanske en tub med svart färg till ögonfransarna som tjejer använder ibland. Lever det ljuva livet, lyssnar på/röker Kent (håhå!) och dansar och ikväll ska vi nog leka hos Tom & Jerry minus Tom. Hos Järry alltså. Tycker fortfarande att Jerry är ett fruktansvärt coolt namn.

Dagens bästa citat;
"Nu insåg jag precis vad det var som störde mig. De ser ut som syskon." (på tal om kungabröllopet eller något annat?)

phöhö

Misslyckad ful dööö irriterande härmapa skryteromcerebralparesigasaker dö dö dö dö dö dö dö.


Hej på er också.

produktivitet~~ prostituera sig textmässigt; skriva en personlig text; knewlla punkt

Åh, jag älskar det här. Det är nästan kollektivliv igen, vi sover i Malatesta och när vi vaknar är det kaffe och alla sitter och ritar, pratar och när tiden är mogen och det är socialt accepterat att knäcka en öl så gör halva pojkgänget det. Det är prat, livliga diskussioner om politik, vapenaffärer, hur sexiga Mossadtjejer är (eller åtminstone Ziva David), vad vi alla ska göra när vi går i pension och jag har all tid i världen att publicera flera texter på UM numera.

+ = jag har inte vågen här.
- = jag har noll kontroll, men jag måste lära mig släppa det där. Jag ska bli HELT frisk, på riktigt! Blir så lycklig av bara tanken, om jag glömmer bort hur mycket som kommer krävas av mig. Jag vill inte skriva texter som triggar mig själv mer, jag vill inte romantisera en alldeles förfärlig psykisk sjukdom. Jag ska kunna äta BERLINERMUNKAR till frukost. Nån dag. Nån gång. Om jag känner för det.

och jag sover i en källarbar

Om min pojkvän är hemlös så låtsas jag vara hemlös med honom och vi crashar på alla soffor vi hittar (läs: Malatesta), han går upp 9 på morgonen och jag sover till kvart i fyra på eftermiddagen. Idag var dock vädret inget att hurra för, så det fanns egentligen ingen anledning att gå upp och röja.

Nej men, snart är det ljuva luffarlivet över, vi får en inglasad balkong och hiss och kök och stort badrum och jag ska aldrig gnälla mer. Fast det är lite lolololvarning på vad jag säger nu, för vi har alltid haft en sån jävla otur med bostäder, haha. Först bodde vi i en fyra, centralt (!) där huset var HELT nergånget och det var, mot slutet, nästan omöjligt att bo i. Sen fick vi en etta (!!!) utan kök, bara micro, duschen var i källaren. Needless to say att jag cyklade väldigt mycket till grannkommunen den tiden, för att duscha hos föräldrarna.


Men hoppas går ju och bara vi får nåt av Marstad så lär det ju faktiskt vara lite kvalité på rucklet. Gahhh. Bara vi får det snaaaart.

drunknar

Bastu och skämt och grillkorv och en-sam-het mitt i allt stoj, är det mindervärdeskomplex eller är jag bara negativ? Kanske bara är självkänslan som spökar, ett hopkok av allt det ovanstående. Det händer faktiskt mycket roligt just nu, det gäller bara för mig att ta tag i det.

Om cirka femton sekunder ska jag stänga ner datorn och gå och dricka en kopp te med min fin-Jenny och Johan, dessutom har herr J hört av sig och vill leka och jag borde faktiskt klara av den där jobbiga sociala biten som egentligen inte är så jobbig, det är ju jag. Inte biten, jag.

Men nu pratar Jenny med mig och jag hör inte ett ord så nu stänger jag ner och går och dricker te. Adjö, måsar.

sådär, sådär, ta i trä.

Idag har mitt humör faktiskt inte alls varit sådär jätteüberhallojsan-bra. Just nu börjar jag inse mina fysiska begränsningar, hur otroligt dåligt min kropp mår och hur lite jag orkar. Hur otroligt mycket hellre jag skulle vilja ligga på mitt rum under täcket och isolera mig från alla andra istället för att pusha fram det sociala. Inget negativt mot mina finvänner nu alltså, det är ju bara mitt mående. Urk.

Jag slås hela tiden av hur äckligt egocentrisk jag är, att jag liksom drar lite i de runtom mig och nästan önskar att de ville isolera sig tillsammans med mig, för om alla runtom mig mår toppen och jag har ett krig som rasar i huvudet så krockar det liksom och då känns det som att jag måste prestera. Måste måste måste. Och prestera orkar jag liksom inte med just nu, prestation var en fasad som föll för många månader sen.

Just nu vill jag egentligen bara gråta, samsas med termen normaaaalvikt (vilket äckligt ord, normal, usch, det är en norm och jag gillar den inte. Från och med nu får normalvikt heta extraordinär friskvikt eller något, för det är iallafall LITE klatschigare) och bara må bra och njuta av grillkvällar och... allt som hör livet till. Jag är så trött på att slåss att jag kanske egentligen borde tuta i min kurator att om jag inte får hjälp NU så kommer det här pågå FÖR ALLTID och jag tänker inte leva FÖR ALLTID med det här i mig. Hota med lite suicidala tankar. Då jäklars borde de ju faktiskt gå igång. Usch.

Bara för att jag mår såhär just nu, för att jag insett för femtioelfte gången att mitt humör blir sämre för varje kilo jag går ner, så tänker jag tigga till mig lite middag av bundisarna nu. Jag har tappat tolv kilo sen tankarna kom tillbaks på nytt. Det ska inte gå ner mer. Jag är fyra kilo från den där diagnosen och jag har beslutat mig för att inte få den. Under några omständigheter. Heja mig.

!!!

Färdigfixad, nu blir det en svängig cykeltur till Tigerponnyn.

va?

O: Vart tog den vägen?
A: Vart tog vad vägen?
O: Myskosaften som jag skulle rädda!
A: Mysko...saften? Mystisk saft?
O: Ja! Ja! Den från igår!
A: Vad menar du...?
O: Jag skulle rädda myskosaften igår, den som smakade bär.
A: Menar du Jaffaläsken vi köpte på Select?
O: Ja precis, fast tvärtom!


Något säger mig att Olle pratar i sömnen.

(R)___(R)

Pepp pepp pepp pepp! Jag vet inte. Det bara är så. Det som ska gå uppåt går uppåt och det jag vill få neråt går neråt och mitt mående och mina förväntningar på framtiden är just nu jättebra (och realistiska, tänker inte alltför långt framåt, haha).

Längtar till nya lägisen och sen till Emmaboda, att få hänga med folket utan något störande moment (hööörp döööörp) och lyssna på världens bästa musik och dricka ananascider. Ska köpa en hel back ananascider. Så gott, dör.

Nu ska jag krama världens gulligaste pojktomte som ligger och sover i min säng. Adieu mes amis.

cheesy cheesy cheesy

Kvällsfika borsta tänderna sova bli väckt av Olle rutiner rutiner rutiner rutiner.

saker jag vet

Jag vet att det ligger en viss överlägsenhetskänsla och arrogans i att bo i en liten stad när man kommer från något mycket större. Jag vet att valeriana smakar jättegott och är trevligare än melatonin, om man måste ta receptfria sömnpiller. Jag vet att jag inte förstår hur jag kan väga precis lika mycket som jag vägde i augusti 2008 - min löjliga idealvikt - och tycka att jag ser ut som en uppblåst ballong ändå. Jag vet att jag typ får orgasm när jag tittar på vad Marstad har för lägenheter (eftersom vi förmodligen kommer få en sån), att jag går igång på antal kvadratmeter och ord som "inglasad balkong".

Jag vet hur det känns att stå på Trocadero och se Eiffeltornets kvällsbelysning gå igång. Jag vet hur det känns att falla på isen i Rockefeller Center. Jag vet hur vackert det var inne i World trade Center. Jag vet hur det känns att sitta och lära sig multiplikation när en lärare knackar på dörren och säger att jag fått en lillebror. Jag vet hur det känns när hjärtat brister.

jag gillar inte stargate, okej?

Just nu är jag jättetacksam över att det är sommarlov. Kan göra vad jag vill, när jag vill, vara vaken hela nätterna, sova när jag känner för det, odla växter i trädgården och vakna upp och inse att jag förmodligen blir sambo igen om två veckor.

Gud så cheesy, att vi inte kan vara från varandra. Jag gillart. Idag ska jag skumläsa Sucka mitt hjärta men brist dock ej och förmodligen se Gran Torino (efter starka påtryckningar från pappa, han har stått och citerat Clint Eastwood halva morgonen). Nej, herr Clint brukar inte vara min grej, men jag kan förstå varför den filmen skulle vara bra, och pappa skulle aldrig tipsa om en kass film. Häromveckan fick jag ett fantastiskt drama med Emma Thompson och Anthony Hopkins i händerna, som jag förmodligen aldrig hade valt själv, just för att den både såg och lät lite tråkig ut. Sen ba boom. Underbar.

Nej just ja, idag måste jag till bidragsfabriken och min kära pojkis har redan kryssat i sig i bostadskö. Jag skänker en tacksam tanke till att vi inte måste göra om samma sak om vi ska plugga i Stockholm sen.

swan diving off of the deep end of my tragic cigarette

If I could build my house
Just like the trojan horse
I'd put a statue of myself
Upon the shelf of course
Of course, of course~~~~~

Hinka i dig fett för det spelar ändå ingen roll
när du rasar i vikt som om du svalt binnikemaskägg med champagne
(du skrattar för det händer inte, du blir större för varje minushekto)
som modellerna i Paris gjorde på 90talet innan det blev
ganska frowned upon och egentligen skriker du för du vill
inte gå med dem till före-detta-Dixies och köpa hamburgare på
väg till efterfesten men det går inte att säga för vad menar du egentligen,
vadå vill inte äta, äta bör man annars dör man, eller är det tvärtom?

i wanna play guitar

Åh åh åh jag svär,
om inte det här får er att vilja spela gitarr eller pippa järnet
så är ni alla frigida torrbollar. <3

aldrig för sent för edelweiss

Cola light, rosa sugrör, smeker världens sexigaste mage och leker med min spralliga kissemiss. Den här söndagen känns oövervinnerligt mysig och jag har noll ångest. Det är så fint. Fick ett awkward telefonsamtal från mamma dock, min mobil har ju för vana att vidarekoppla samtal till hemtelefonen i Sviby (förutsatt att min mobil är avstängd) och hon ringde och sa "Hm... Ditt ex ringde mitt i natten igår" och nej, sånt orkar jag inte med. Haha. 1) Sluta ringa mig och 2) Väck inte mina föräldrar. Ever.

Kan ju faktiskt inte vara så svårt att låta bli.

gah

...det var så otroligt mycket flashigare att vara deprimerad i Stockholm. Då hade man ändå gamla, vackra höghus, tunnelbanan, en stad som aldrig dog, inte ens för två minuter, kaffe, caféer, söder, ställen man hittar först när man bosatt sig i stan, inte något café typ-Åh jag bor på åland men jag hittade ett fik/en pub på söder och nu är jag alldeles lagom hippie och alternativ-café. Usch.

bara sluta maila och... ja

NEJ, jag vill inte ha dumma påhittade virusmail från expojkvänner, jag vill inte ha erbjudanden om billiga penisförstoringar, jag vill inte vara med i er undersökning och kanske möjligtvis vinna ett presentkort på H&M värt 10 000 kr, jag vill inte veta vad som händer inom Adobe-världen och jag vill definitivt inte logga in på snicksnack.nu för att en fjortonårig pubertal småupphetsad kille vill ta kontakt med mig.

Faktum är att hela e-mailpåhittet känns extremt föråldrat och jag får ångest av att se Din inkorg (395 olästa mail) för jag vet att det inte finns ett enda personligt brev av något slag (förutom från O när han hittat nån spännande blomart som han vill odla på någon kolonilott i Ytternäs när vi är 40, har rynkor och skrikande barn) (Nu fick jag ännu mer ångest, varför säger jag såna saker överhuvudtaget?), det är iallafall ett fördömt påhitt och jag skulle faktiskt hellre ha all sån skräppost i min riktiga brevlåda, IRL, då skulle Dr Mao Ling Trong Gongs erbjudande om en större snopp faktiskt vara ganska komiskt.

"Extra special price for you, my friend!" [extlaa speciar plice fol you!]
....bevare mig väl, har jag inget viktigare att ha ångest över?

äntligen bestämde jag mig

Det blir definitivt adieu Canon - deras systemisar kan helt enkelt inte mäta sig med annat som finns ute på marknaden. Går över till the dark side och drar på mig en Nikon D90 + 16-85/3,5-5,6 VR. Det känns faktiskt automatiskt rätt!

Canons 40D är helt värdelös i jämförelse, kan jag iallafall lova. Så pass mycket har jag hunnit testa D90.

Djupa andetag

Händelserik natt, krogen, adrenalinrusher, ett gäng idioter som tyckte det passade sig att vråla Sieg heil när vi gick förbi. Jag är och förblir glad över att jag karatekickade ärkepuckots ölburk ur händerna på honom.

Kom hem, fick ett galet, galet, galet, galet panikanfall. Har inte haft det på väldigt länge, så kanske mina nerver behövde släppa på trycket. Tog en zopiclone för att kunna få lugn och kunna sova ett par timmar, och det fungerade hur bra som helst (om någon känner sig vara i behov av att inflika att det faktiskt är JÄTTEdåligt att ta sömnmedicin när man förtärt alkohol så kan den personen slappna av, den mycket lilla portionen alkohol var till största del helt ute ur systemet).

Idag kan jag ju lugnt säga att det absolut inte är bra. Vissa motoriska reflexer är helt åt skogen, vissa rörelser känns ovana och fel att göra, känns nästan som att jag fått en liten stroke. Tungan är helt, vad heter det? Numb heter det på engelska, avdomnad, och det är lite läskigt, men det löser sig.

bisarr lycka

Blev överdrivet glad när jag insåg att jag inte stod helt ensam i min japanofobi. Det går tydligen i släkten. (pappa meddelade just att han åker till japan nästa månad, vi ryser och huttrar. david däremot vill att pappa ska bli jättesuperkänd så de gör wobbleheads av hela familjen... storhetsvansinne)

sanningen

Jag skulle just nu hellre dö än behöva äta tre stora portioner om dagen. Tack och lov att jag slipper. Tack och lov att det inte spelar någon roll om jag äter lite för lite nu när tanterna på sina höga hästar har bedömt att jag är alldeles frisk. Sjuka sidan bara jublar över att fläsket och beteendet lyckades lura dem, jag är inte i nån riskzon, att mina poäng vad gällde viktnoja och dålig självbild var mycket högre än your average ätstörningspatient spelade ingen roll. Alls.

Sicken kompetent läkare

Hon: Jaha, hur mår du då?
Jag: Ptja, jag gråter om jag försöker äta våfflor.
Hon: Du kanske är glutenallergiker?
Jag: Jag ger upp hoppet på er nu, hopplösa amputerade grodor.

all creatures on this earth die alone

Dansar på varje bord i varje stad, hoppar över taggarna i rosenbuskarna, sjunger en melodi om tillsammans, together, yhdessä, стабоы. Sjunger om förhoppningar, om bastrumman i bröstet, hoppet som aldrig dör, den döda staden jag ändå älskar, mina punkochskinheadvänner, att Jacke är hemma igen, jag låter öronen och huvudet fyllas av historier från de göteborgska gatorna där jag första gången insåg att jag var på rätt väg.

Det finns så mycket vackert, så mycket bra. Så mycket fult som kan omvandlas till inspiration. Ser ni inte det är ni dårar, kaos föder kreativitet, vi dimmar kreativiteten med starköl, vi får tillbaka den med vin. Life life lifes a bitch and you're its pimp.

jag tror jag funnit någon slags trygghet i mig själv

Oavsett om större delen av min tonårstid varit ganska mörk, tonårig och dyster, även om jag valt fel, gjort dumma saker, sårat människor och blivit sårad tillbaka, så känner jag i hela kroppen att jag vuxit, att jag kommit ur det där skalet där jag hellre bet än blev biten, att jag inte gör särskilt dåliga val vad gäller relationer och moraliska ideal längre och att jag faktiskt börjar inta en mer vuxen Alexandraroll.

Nu kan jag äntligen börja se en tillvaro där jag kan luta mig tillbaka, konstatera att solen skiner, att livet kan vara värt allt det där jobbiga och skruttiga. Om gräset är grönare på den andra sidan får man se det svåra som muren mellan, för vi vill ju trots allt nästan alla till gröngräset. Till det fina. De flesta människor söker tack och lov inte kaos.

Jag är oerhört tacksam för vissa karaktärsdrag jag besitter - jag kunde ha varit en girig, svartsjuk, våldsam människa, mitt gröngräs kunde ha varit makt, pengar, status, juveler, överhuvudtaget materiella ting och idiotier. Jag är tacksam över att jag inte strävar efter det utan efter gemenskap, kamratskap, kramar, kärlek och livsnjutning på ett mer spartanskt plan.

Varje gång jag varit upprörd och folk kallat mig psyko eller något annat vackert och självkänsleförhöjande har jag alltid tänkt "när jag kommer ur de här jobbiga känslorna ska jag bli alexandra 2.0 och jag ska aldrig bli upprörd igen."

Nu har jag insett att allt det där upprörda, ledsna, arga och rentav lite neurotiska då och då helt enkelt hör till och det faktum att jag numera biter ihop och kämpar mig igenom får mig att tro att jag faktiskt nått Alexandra 2.0, bara i ett annat slags format än jag trodde från början.

Skål för vardagslycka och harmoni. Alla därute behöver det. Klyschigt men sant.

vad är det för dag idag?

Red bull light, solsken, Bonus, skräniga turister på torget, gula bilar, BUP-samtal och borttappade kameraladdare. BUP säger att jag inte har ätstörningar så då har jag väl inte det, tackar och bockar, lägger över ansvaret på deras snicksnack nu. Livet skulle ändå inte vara en promenad genom chokladfabriken om jag fick en diagnosstämpel i pannan. Nu ska jag handla och sen invänta älsklingen, tar en tripp till biblioteket och läser lite serier à Herge. Bra bättre medelmåttigt.

önskedrömmar

jag önskar att jag hade en brevvän, eller någon jag kunde ringa så fort ångestkänslorna blir övermäktiga, någon som förstår vad jag pratar om.

kanske behöver jag bara vända på spegeln

Efter en flaska rosa vin dansar vi tätt intill, ramlar den tomma gatan fram, älskar och kysser varandra. Det slår mig aldrig hur innehållslösa sommarlov är och jag längtar farligt mycket efter Lund, efter trippar, efter tillfällig kärlek, längtan efter billig öl och lägenhetsvisningar. Jag vill leva mitt liv efter en manual men vi är för skeva för instruktionsböcker, vi dansar efter rusmedel och ångestflykter, efter en kväll med
gemensamma vänner. Vårdnadstvister är mer skämt än faktum men jag har vunnit så många gånger om, eller har jag förlorat? Jag vet lika lite som du, och det är skönt.

om vatten var ilska vore jag en dusch

Saktasaktasakta kommer jag ur förlamningen jag kände igår, mina skeva perspektiv fick kontaktlinser och började se vettigt igen. Just nu är jag bara för irriterad.

och jag behöver en superhjälte

Jag dör, jag dör, jag dör. Ord som frossa, hjälplöshet och brist på disciplin går genom skallen på mig nu. Jag vill bara lägga mig ner och tömma magen på innehåll, jag var så dum, jag är så dum, jag låter mig luras av värderingar som inte är mina egna. Jag tappar greppet om och om igen, faller hjälplöst ner i ett svart och tomt hål, panik, kaos, rop på hjälp, idioti, skam...

ååååh babbbel

Jag fattar faktiskt inte.
Är helt ute ur min svältperiod just nu, tror jag.
Jag äter när kroppen säger till att den är hungrig,
jag äter inte om jag är mätt. Jag lyssnar på kroppen helt enkelt.
Men ändå så rasar vikten, helt tokiga mängder just nu.

Kunde gå en hel vecka utan att äta en enda portion mat, bara småsaker som frukt och bär, och så massa kaffe, läsk och energidrycker. Då stod vikten helt stilla. Nu går jag ner typ ett halvt kilo om dagen. Ett halvt kilo till så har jag ett BMI på 18-somethingisch.

Jag kan inte automatiskt tro att jag är helt superfrisk för att jag inte försöker svälta ihjäl mig mera. Jag sitter och skakar just nu, har just ätit middag, så jag vill UT, jag måste ta en cykeltur, måste kompensera. Det är helt stört hur hjärnan fungerar.

Men jag antar att jag har hittat ett sätt som fungerar för mig nu och så länge jag inte har tvånget att svälta... alltså, jag tar ju kompensationstvång hundra gånger om. Jag blir inte lika lättirriterad som jag blir när jag går utan mat, utan jag får frisk luft, bygger muskler, får komma ut ur huset och så vidare. Kompensationstvånget har så många fler fördelar än svälten, det enda som gnager är ju att det är ett tvång!

[makes no sense]

förresten

jag tror, jag tror, jag tror
att den här är bättre, att det här är mer ordning.
att det får bli min asfaltsblomma jag vattnar numera.


jag hittade mjöd i kylen och väntar på att få gå och ta dagens första cigg.

vi kan väl lägga titlarna åt sidan och dua varann

just nu är det dig jag saknar