Idag har mitt humör faktiskt inte alls varit sådär jätteüberhallojsan-bra. Just nu börjar jag inse mina fysiska begränsningar, hur otroligt dåligt min kropp mår och hur lite jag orkar. Hur otroligt mycket hellre jag skulle vilja ligga på mitt rum under täcket och isolera mig från alla andra istället för att pusha fram det sociala. Inget negativt mot mina finvänner nu alltså, det är ju bara mitt mående. Urk.
Jag slås hela tiden av hur äckligt egocentrisk jag är, att jag liksom drar lite i de runtom mig och nästan önskar att de ville isolera sig tillsammans med mig, för om alla runtom mig mår toppen och jag har ett krig som rasar i huvudet så krockar det liksom och då känns det som att jag måste prestera. Måste måste måste. Och prestera orkar jag liksom inte med just nu, prestation var en fasad som föll för många månader sen.
Just nu vill jag egentligen bara gråta, samsas med termen normaaaalvikt (vilket äckligt ord, normal, usch, det är en norm och jag gillar den inte. Från och med nu får normalvikt heta extraordinär friskvikt eller något, för det är iallafall LITE klatschigare) och bara må bra och njuta av grillkvällar och... allt som hör livet till. Jag är så trött på att slåss att jag kanske egentligen borde tuta i min kurator att om jag inte får hjälp NU så kommer det här pågå FÖR ALLTID och jag tänker inte leva FÖR ALLTID med det här i mig. Hota med lite suicidala tankar. Då jäklars borde de ju faktiskt gå igång. Usch.
Bara för att jag mår såhär just nu, för att jag insett för femtioelfte gången att mitt humör blir sämre för varje kilo jag går ner, så tänker jag tigga till mig lite middag av bundisarna nu. Jag har tappat tolv kilo sen tankarna kom tillbaks på nytt. Det ska inte gå ner mer. Jag är fyra kilo från den där diagnosen och jag har beslutat mig för att inte få den. Under några omständigheter. Heja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar