måhhh

Hittade en våg, provade vågen, alltså va. Vavavava. Inte konstigt att jag mår sämre och sämre, varför förvånas jag fortfarande av iskalla fingrar och humörsvängningar från helvetet? Jag är alltför nära en inläggningsvikt nu. Alldeles för jättenära. Farligt. Men jag äter åtminstone nu, så att jag rasar i vikt är nog ämnesomsättningen som går igång igen bara. Fan, hur blev det såhär?

När jag blev tillsammans med min första pojkvän gick jag från råsvält till att helt enkelt bli så lycklig att jag fullständigt struntade i allt som hade med matångest att göra. Jag kan inte förklara det, men jag blev bokstavligt talat frisk på några veckor. Jag började bara äta igen och kunde utan problem äta både popcorn, glass och lösgodis en kväll. Det kanske var för att jag var så fruktansvärt liten fortfarande då, och hade inte riktigt greppat vad ätstörningar var för något, jag såg mest på mitt viktras som ett resultat på en disciplinerad bantningskur. Sen försvann det. I början av förhållandet vägde jag 41, när vi gjorde slut sexton månader senare vägde jag 57.

Under förhållande 2 kom allting tillbaks, prestationskraven blev plötsligt högre och jag hade dessutom jobb att ta hand om. Den sociala pressen var stor och att man fick ett par väl valda kommentarer av pojkvännen gjorde verkligen inte saken bättre, så allting rasade och jag kom typ under 50-strecket igen. Sen började hetsätandet. Jag var konstant hungrig, och med killens motvilja mot nyttig mat var det lätt att balja i sig sjukt mycket fett. Jag åt och åt och åt, kräktes, åt och åt igen. Jag fick nog ett par kommentarer om hur jag jämt var hungrig (men det var klart, min mage var aldrig full i mer än femton minuter efter intaget...).

Sen fuckade hela min livssituation upp sig, tack vare mig, och jag orkade inte träna mer, jag orkade ingenting, och vikten gick rekordupp. Jag tror vågen viskade en siffra som började på 6 när hösten kom och jag började i skola igen. Ändå var jag nöjd på något sätt, jag hade inga tvångstankar vad gällde mat och det var skönt att kunna äta pasta och potatis igen, haha. Det ÄR ju gott.

Hur det nu än blev så blev jag krossad ytterligare en gång, må så vara mitt fel i slutändan, men det blev en ganska stor belastning på mitt relativt sköra psyke. Jag riktade allt mot mig själv och som så många gånger förr så blev maten mitt sätt att hantera sorgen, sveket och ilskan. Då började svälten igen och nu blev det riktigt illa. Jag svimmade i mataffären, skolkade, orkade inte, sov knappt alls, kräktes upp det lilla jag fick i mig och pratade egentligen bara om kalorier, näringsinnehåll och kroppsfett i procent, trots min relativt goda sjukdomsinsikt. BUP slog fast, ytterligare en gång, att jag inte är i behov av hjälp med maten, men efter det bakslaget kände jag att något måste göras.

Så därför kämpar jag nu, jag vill bli frisk, men jag kan inte bli frisk om min vikt går ner mer. Jag har äntligen, äntligen insett det. Därför är jag sjukt rädd för min ämnesomsättning just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är väl bara att äta på. Eller?