Andas du?

Livet flyter på och din existens har suddats bort, jag tänker inte på dig som en existerande människa längre. Åh vad jag saknar känslan, den totala kärleken, vad jag älskade dig, men det enda jag saknar är att få känna så, men aldrig för dig för så fort mitt hjärta slutade slå för dig var det som att ditt stannade.

Världen stannade upp, hur kunde allt bara fortsätta som förr? Märkte de inte att hennes största kärlek var glömd och förlorad? Pusselbitarna faller inte på plats som förr och jag märker bara hur jag inte orkar längre. Varför kunde det inte vara jag som kunde gömma mig och spela död?
Allting är grått och meningslöst och jag förstår inte att jag orkar. Kanske är det sömnlösheten i mig som pratar men allting har gått förlorat och jag vill bara berusas av samma sorts kärlek igen.

Ibland undrar jag om du tänker på det, men jag raderar tankarna för du finns ju inte. Du finns inte och så var det med det. Det regnar överallt, inuti och utanpå.

veritas

Åh vad du hatar när jag spelar kylig, fast du älskar det också för du vet inte var du har mig och du famlar efter mig när dimman tränger sig på igen. Det har redan blivit augusti och du känner doften av guldgula äpplen och panik - varför tycker jag inte om dig på det sättet? Vad gör du för fel? Åh vad du smickrar mig så jag ska falla för dig igen, åh vad du är vackert förvirrad när du inte förstår varför det inte biter på mig som det brukar göra.

Höst, höst, höst, kan ni fatta det? Jag vill vara ett av barnen som går förväntansfulla med sina nya pennfodral och viskar hemligheter innan lektionen börjar. Jag vill vara en av de som får lära sig dagarna in och ut och förstår de inte hur lyckligt lottade de är? Istället får jag stå utanför i höstregnet och dimman och titta på dem när de räcker upp handen. Vad misslyckad jag är.

Men sen tänker jag på hösten, och fritiden, och kafésittningarna med älsklingarna, och jag tänker på den här kvällen, att jag upptäckte en ny intressant människa, att Andrea smsade 'älskar dig', att jag fick hänga med de jag tycker om allra bäst och krama om dem när de inte mår bra, och då blir jag helt insnurrad i min lyckogardin och ni förstår inte, kan inte förstå, jag flyter ju på ett rosa muminmoln.

Texterna blir inte lika intensiva under mina fingrar som när jag skriver under hatutbrott, men vad gör det? Muminmolnet tar mig vidare och jag flyger iväg och jag känner doften av höstäpplen men ingen panik, inte som du.