att älska eller inte älska

jag har skrikit så. gråtit. slagit dig. inte förstått. och du har hatat det. men det är okej att få gråta, arggråt, ledsengråt och bara vanligt gråtgråt. kärlek är som att riva bort en gammal sårskorpa, först blöder det massor och man gråter för att det gör ont. sen stelnar blodet och blir till en skorpa, men då gråter man för att allting blivit så fult. till slut kan man inte låta bli att försöka rucka lite på skorpan, men ju mer man sliter i den desto ondare gör det. till slut har man ryckt så hårt att skorpan flyger av. då blöder det lite till, och återigen gråter man för smärtans skull. men sen läker det. och jag är okej nu. förut hade jag inga vingar alls, sen fick jag vingar av glas, som jag visste skulle gå sönder. du var mina glasvingar, och vi var så bräckliga, det låg alltid något sorgligt i luften. men vi höll ut för lördagsmorgnarna, för att få vakna upp brevid varandra utan bråk mellan oss, för alla kyssarna och för all kärlek vi ändå delade. men glas är alltid glas och när olyckor sker går det nästan alltid sönder.

nu känns det mest som att jag har järnvingar. och jag insåg precis till min egen förfäran att livet inte är en promenad genom chokladfabriken.

do you feel what i feel?

jag kan se det framför mig. trots att jag aldrig har varit där såvitt jag minns. men jag kan se oss. glada gänget med grillpinnar i ena handen och cancerpinnar i den andra. skratt och musik och lite öl. efter tolvslaget ska vi ropa GLAD FÖRSTA MAJ! bara för att välkomna våren på riktigt. kyssar och kramar och varma kroppar mot varandra under täcket. bussar som rullar mot stan, mörkret som faller på ganska snabbt. mitt ute i ingenstans men ändå överallt, och där var vi går är centrum ändå. hoppas på en lyckad kväll.


och allt jag har misstänkt stämmer. du är sån. och det är underbart. har inte varit såhär fnissig på länge. om du var en dimma hade jag varit lost and gone för längesedan.

the boy who wanted to be a real puppet

So, I have a golden heart
Now only needing the voice of the master
Never feel hunger, never grow older
My dream was to be a star in a real puppet show
It's so hard to remember my life,
the times before the show
"Can I ever cut off the strings?"
"Take a bow, now dance and sing. Sing!"
Would you turn me to child again?
"No, never, I am your Guide."
You can see a small grin on the face
Of the master, when the puppet's in his place

söndag. den mest ordlösa dagen, meningslös, tråkig. 21:30 parlamentet. innan dess ska jag gå ut och försöka fånga känslor i min glasburk, om inte det så åtminstone försöka fånga en på bild. första gången den här veckan det inte är soligt och molnlöst.

tennsoldaterna i midnattsdimman

jag reste till ett land som känns mer och mer som något mindre och mindre. stockholm mötte mig med ösregn. jag kunde lite låta bli att plaska lite grann med högerskon i en pöl vid tegelbacken. jag har inte funderat vidare på de borttappade orden, mer än att jag kom fram till att de inte någonsin har varit i stockholm. jag blir ordlös där. stum. döv. blind. handikappad. när jag är där behöver jag en mental rullstol, tänkte jag och sparkade på gröngräset i humlegården på väg till lägenheten. en gammal tant tittade på mig, men jag brydde mig inte. kanske var det för mina sotiga ögon. kanske var det för att cigaretten i min hand snart hade brunnit ut. kanske var det för att man såg att jag letade efter något, utan att hitta det?

snart ska jag hitta orden, och göra dem till mina.

jag har varit i alla städer

visst känns det fint att va vid liv, en dag till
visst känns det fint nu, hurricane?
åh hurricane,
nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

jag letar efter orden, men jag är tom, du är tom, och tomma ramlar vi gatan fram. hur kan det vara så svårt? jag har letat överallt. orden sitter högt uppe i träden, men jag når inte dit, och längst ner i det djupa blå vågar jag inte gå. jag sträcker mig, men det går lika långsamt som när snigeln evert försökte ta sig över gatan, men tankarna i huvudet är klara som kristall. och jag kan inte tala om det för dig, men i dina ljusa ögon hittade jag orden jag behövde, men jag nådde inte dit, även om din blick var så nära mig så länge. vårt förhållande är på lågstadienivå, vi är äldre nu, men det sträcker sig inte längre än att våra blickar möts ibland. fortfarande kan jag inte tänka på något annat än 35000 meter, det är så långt, 70 000 steg hem till din famn. ikväll var jag ute med de andra och du fattades, och jag ropade in i mig själv och det ekade. kom hem till mig.

förhoppningar

jag går upp med solen.
jag har svårt att hitta ord, hur gör man det? ibland när jag är ute och går så kan jag hitta dem, de snirklar sig längst uppe i björkarna på cykelvägen, men jag får inte tag på dem, och de fastnar inte i mitt minne. dagarna bara går och temperaturen stiger för varje dygn, och vi dansar över kullarna utan jackor, du och jag. jag ska egentligen räkna matte, men det är bara ett enda tal i mitt huvud just nu. 35 000. så många meter skiljer oss åt.

för det är så jag säger det.

du är det finaste jag vet
när allt annat härär falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

du är helt rätt. hur ber man någon vara den som förändrar en? du sjunger att det precis har börjat, men min melodi har hörts så länge. och återigen den där stickande känslan av tvivel som gömmer sig under täcket och djupt inne i någon av mina kuddar. jag hatar det, och jag kan aldrig lista ut vilken kudde som viskar tvivlet. tänk om?

åh, jag hatar mig själv för det. jag är så rädd för halva hjärtan, för rödsprängda ögon och en ständig värk. jag är rädd för likgiltighet, för att glömma bort, att för varje sekund som går betyda mindre och mindre för någon. jag vill dra fingrarna genom ditt hår. jag tror nästan jag vill vara din. din, vara någons, vara någon. men jag vågar inte. jag är rädd, och ju närmre du kommer mig desto hårdare slår hjärtat. när slutar man vara rädd?
när vågar man släppa rädslan och lyfta upp hjärtat mot skyn igen?

jag minns den kalla decembernatten, iskall vind, snö och frusna tårar, och löftet till mig själv som jag andades ut tillsammans med cigarettröken. aldrig igen, sa jag. men det här känns inte som förra gången. vi var barn. vi älskade varandra, men vi var barn. men det här känns vuxet. det här känns som middagar, lägenhetsletande och indiskt te på morgnarna. det känns äldre. det känns... fantastiskt egentligen.

men jag är rädd. och rädslan kommer jag inte ifrån.

forever and ever baby

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar närheten varje kväll...