En svart katt i min säng som inte kan sluta uttrycka kärlek, ett dimmigt rus av sömntabletter och likgiltighet som kommer med ångestdämparen. Höstskor bland höstlöv som innehar fötter som skakar, mer av illamående än kyla, och ett konstigt humör på en konstig flicka som andas ut mentholrök och är ledsen idag.
Med en dunjacka som är för stor och skor som är för tunna för säsongen sitter flickan på en mur och tittar på månljuset och känner sig mycket mindre än vad hon egentligen är, även om hon inte är så stor. Med ångest i hjärtat och huvudet, i hela kroppen, paniken som river i bröstet och lättnaden som endast kommer med vita piller med alltför besk eftersmak.
På sitt rum med för många enliterjuice-boxar sköljer hon ner alltför många piller för sin alltför unga ålder. Katten tittar snett, men vem gör inte det? Och göteborgaren dansar sig in i mitt hjärta och sjunger att jag är mindre än vad han mindes mig.
Kanske har jag varit med om för många sömnlösa nätter, för mycket sötsur likör och för mycket ångest för att jag ska fungera normalt. Kanske håller jag på att tappa greppet nu, en gång för alla, och kanske håller jag på att bli genomskinlig precis som i photoshop.
Det kanske inte räcker med att jag älskar dig och att allting verkar fungera bra, när inte jag fungerar bra, jag fungerar inte som jag ska. Jag känner mig som ett stort misslyckande, rotlös, strukturlös och sjuk i ett samhälle där friskhet är normen. Vem är egentligen frisk och kan du definiera frisk? Kan man definiera ordet normal? Ingenting är normalt längre och det är väl det som är det normala.
Kanske jag ska sluta ta piller, kanske jag äntligen hittar mig själv då, så jag kan drunkna i gula höstlöv istället för receptpapper.
