jag-är-full.

kokkoberusad, men ändå rätt glad. en fin känsla. fast känslan är nog inte så fredagig, det är mer... onsdagskänsla. jag är trött och vill sova bort yrheten, imorgon vill jag krama någon jag tycker om och dela med mig av mina hemligheter. ordprinsessan som får ord som "torsdag" och "majskolv" att skimra som diamanter har en vårönskan som går ut på att få ett brev. jag är lite fundersam; vad skriver man till någon som kan höja en vanlig mening till samma värde som mona lisa, som michelangelos sixtinska kapell? men åh, vad det skulle vara mysigt med brev. att ha en alldeles egen brevvän som skickar rusiga tankar i en liten text, tisslar och tasslar om hemligheter många mil från det jag kallar hem. att någon, någonstans i världen, skriver ett brev som riktar sig till just mig, skulle vara en oändlig lycka. vill ni göra mig lika lycklig som ordprinsessan? brevväxla med mig då. jag tycker så mycket om att få svar och det gör mig lika bubblig som champagne.

ikväll har jag varit en komplett idiot och mina läppar har format sig efter andras. jag måste hålla igen, men samtidigt vara glad för att jag inte gör alltför hemska saker när jag har hällt i mig den där förödande drickan. jag saknar jonathan hemskt, hemskt mycket och jag hade väldigt trevligt med honom idag - det är såna som honom man vill vakna upp med varje söndagsmorgon och somna med framför något dåligt på TV. känn saknaden! <3

tvivel

jag har varit alldeles för ledsen för att orka uppdatera min blogg. jag har hatat fruktansvärt intensivt den här veckan. men igår, på väg till prinsessandrea, så regnade det, och det var liksom renande och helande på nåt sätt - då slutade jag känna den där äckliga, jag-vill-spy-liknande känslan. vi var oslagbara på vårt sätt, och hur många oattraktiva brudar du än snärjer och hur många pubertala tonårspojkar jag än lindar runt fingret så kommer inte vi att glömma bort det första för det. komma över det, javisst, längesen. men glömma? det tror jag inte.

jag vill bara höja det till en högre nivå, sväva lite ovanför marken med dig en sista gång. inte kärlek, aldrig mer ska det vara kärlek. det ska bara vara du och jag, en flaska bubblande alkohol och film hela natten. vi ska bara prata. jag vill bara prata.

wilde.

innerst inne har jag redan bestämt mig. ett djupt beslut som påverkar mig och alla runtom mig.
jag behöver mer. jag behöver passionen. jag behöver den där djupa, djupa, djupa kärleken. jag vill ha det ständigt. jag vill liksom vara hög på kärlek.

jag klarar inte av det här.
hearts will be broken

tillägg?

jag kom på att det lät så väldigt, väldigt fel alltihop. mitt förra inlägg. jag är inte fylld av hat, jag är fylld av en svart klump i magen som inte skulle försvinna om jag så skulle svälja syra. jag riktade mig visserligen bara mot en människa, men förutom allt det här svarta så känner jag mycket bra grejer för personen i fråga också, det är bara att jag har så svårt att se förbi vissa perioder av mitt liv. jag blir ledsen och arg när jag tänker på hur ofantligt lycklig jag var i ett och ett halvt år, bara för att följas av ett halvår som jag har förträngt. jag säger det inte för att låta dramatisk, jag vill bara konstatera att jag faktiskt har så många minnesluckor från december fram tills nu. förutom när jag var halvlycklig på kärleksrehab med en annan man under jullovet och helgen efter.

och förresten känner jag mig elak och otrevlig som inte nämner ljuspunkterna i mitt liv också, bara mitt sadistiska hat mot folk som orsakat mig lidande. därför tänkte jag skriva ett litet tacktal. tack till andrea som livade upp dagen och muntrade upp mig med sina små varför-jag-tycker-om-alexandra-förklaringar. och för att hon sa att jag inte får dö för att hon och jag ska ha kusinkalas och äta glass, vara inne på bdb och sova under stjärnhimlen i sommar. och så förstås jonathan då som är bästa killen i mitt liv och som pussas bäst i världen. och natte, mest för att hon är natte. och alla som undrade hur jag mådde idag när jag var lite uppmärksamhetssökande och erkände hur dåligt jag mådde efter samtalet med personen som förra inlägget handlade om.

och till personen som förra inlägget handlade om...
egentligen borde jag ta bort inlägget, för jag var alldeles för rå. men samtidigt är det vad jag verkligen känner, ibland tar det där svarta helt enkelt över. och jag kommer antagligen alltid att ha något emot dig för allt som har skett mellan oss, men antagligen kommer jag alltid ha en särskild plats för dig med samma anledning.

nu ska jag läsa harry potter och somna med boken på näsan. godnatt.

prata inte med mig.

det spelade ingen roll hur blåa ögon du hade, det spelade ingen roll att det kom 150 scrubs-avsnitt på en kväll, det spelade ingen roll vad vi än gjorde. nånstans så visste vi ändå att det aldrig skulle gå att ändra på oss så mycket att vi passade ihop - man kan helt enkelt inte tvinga två olika pusselbitar att gå in i varann. det kan hålla ett tag, men sen ploppar en av dem helt enkelt upp igen, och sen vill den inte låta sig tryckas ner igen.

det var lättare att se förbi alla våra fel på lördagsmorgnarna, när vi var nyvakna och inte lät oss trycka ner varandra. men till slut blev det för uppenbart. det var stora hål överallt, hål som vi förtvivlat försökte tejpa över, men det var som att vi använde dålig tejp, typ från sparhallen för 1,39€. det lossnade. vi lossnade. och nu har vi försvunnit.

det är inte dig jag saknar, jag kommer nog aldrig sakna dig igen. du kanske har rätt när du säger att du inte förtjänar att få prata med mig, för jag har skrikit, jag har gråtit, jag har ångrat, jag har rent ut sagt hatat dig för allt lidande du gett mig, samtidigt som jag bara ville krypa ner i din famn och höra dig sjunga den omgjorda fotbollslåten till mig. och hur skulle jag nånsin kunna återvända även om vi ville det? vi har sabbat allting. du har sabbat allting. vi kommer aldrig bli det nyförälskade paret i det lilla rummet i radhuset igen. hur skulle du nånsin kunna se mig på samma sätt när du innerst inne vet att alla mina tårar och ångestattacker var ditt fel?

jag vet inte varför jag skriver det här, det är inte ens relevant. jag hatar illvilja, men känslan jag vill att du ska känna är symmetrisk med ett knivhugg i hjärtat. ett snabbt hugg, och sen vill jag vrida om kniven. jag vill att du ska lida som jag gjorde, jag vill att du ska gråta som jag gjorde, jag vill att du ska hata som jag fortfarande gör.

aldrig för sent för edelweiss

jag är så trött. det har varit en så lång dag. först matteplugg hemma hos mormor, sedan träffade jag bergström och nathalie. massa kyssar. sen försvann alla andra och det var bara han och jag, och vi myste på tu man hand i flera timmar. blir helt förvånad över hur naturliga vi är med varandra, som om vi alltid känt varann. vi sitter mest där för oss själva och ändå så är det lattjolajban hela tiden med honom. och han tycker om mig, säger han, och han säger det ofta, och han sjunger en melodi om kärlek och jag kan inte låta bli att svara. för jag känner så. tror inte jag någonsin har varit så bekväm med någon såhär fort? kanske är ett tecken. men på vad?

orden kommer inte fram när jag är så trött. jag vill bara sjunka ner i bomullslandet.

kärlek på burk.

vi gick hem till mig, tog på oss kläder och sminkade oss. drog mot stranden, sjöng, lyssnade på musik och drack. jag var måttligt berusad redan när vi kom fram till lilla holmen. där halsade jag min andel av vårt vita vin och sedan traskade vi mot gröna udden. när vi hittade folksamlingen fick jag i mig mer öl och 4-5 stora klunkar mintlikör. då slirade jag rejält och blev ordentligt full. marken vinglade under mina fötter och jag hörde mig själv upprepa tankar, men högt. jag hörde mina tankar och föll ner i det våta gräset på en äng. för att behålla medvetandet låg jag och upprepade enkla ord för mig själv. "jacka." "träd." "himmel." allt för att hålla mig själv igång, för att inte förlora mig själv i svartheten som så ofta kommer fram i samband med alkohol. sedan ropade celie och sandra på mig, så jag sprang till dem och mötte några killar som kom med ännu mer alkohol. jag skuttade liksom fram över vägen men det kändes aldrig som jag nådde mark.

efter tusen skrattattacker, hundra kyssar och tio snedsteg kom jag hem. smsade min (MIN!) pojkvän, som faktiskt är min pojkvän, och han har varit det officiellt i lite över 24 timmar nu. jag ska träffa honom på måndag och oj, vad jag ska kyssa honom då. ojojoj. kär.

alexxxannddrraaa?

2 maj. så länge skulle det ta. 14 juli - 27 november. 28 december - 27 januari. och nu 2 maj. jag hoppas det funkar. jag hoppas det för min egen skull. jag hoppas att mitt självförsvar rinner av mig, eller att det håller hårt om det här skulle tyna bort. jag är ordlös idag, oinspirerad, kanske orden bara kommer när jag har smaken av dina läppar på mina. önskar att du hade varit med mig ikväll. är vi så tomma nu? fulla ramlar vi gatan fram. jag hänger mig för kärleken. jag är, som håkan säger, så uppsnärjd i det blå. jag vill skriva historia. jag vill vara en del av historien, jag vill vara något, allt jag gör är en strävan efter att bli sedd och hörd men inte i fel sammanhang. jag vill vara någon men ser inget som kan få mig att närma mig det.

men jag vill ut i världen. jag vill åka tåg i frankrike, skriva tusen sagor och sova med dig varje natt. jag har aldrig haft drömmar, de har aldrig sträckt sig längre än att jag ville vara med killen med glasögonen på sned en natt till, men nu har jag dig och drömmen om paris. när jag fyller 18 ska jag skrapa ihop mina slantar och bege mig dit och äta croissanter och röka mina röda marlboro framför eiffeltornet. dricka vitt vin och skåla för min ljuvliga tonårstid.

skåla för de ljuva sommarnätterna när jag och den rödhåriga flickan rullade runt i gräset, måttligt berusade. skåla för alla kyssarna jag fått och alla kyssarna jag än har att få. skåla för att jag i så unga år ändå fått uppleva så mycket kärlek. skåla för att ett uppbrott i tonåren inte är något emot en ensam själ sittandes framför sin älskades grav. skåla för att jag älskar håkan, för att jag är kär i jonathan, skåla för allting jag någonsin har haft och kommer att få. en skål. det är vad du får av mig ikväll.

never knew.

lajk aj nävör siiin dä skaaaj biifåår.

valborg blev underbart. underbart I tell you! mina händer i hans, musik och skratt och öl och årets första dopp (även om det var ofrivilligt...). att komma in i värmen sen, krypa ner under täcket och ha någon brevid sig för första gången på länge, det var perfekt. så många kyssar och så mycket mys. jag har gått förlorad i kärleksdimman och för en gångs skull behöver jag inte treva efter orden. jag visste väl att du inspirerade. du och dina ljusa ögon. jag har så mycket jag skulle kunna säga till hela världen och så har det inte varit på länge. våren är här och det börjar bli grönt i trädtopparna också. solen sken hela dagen idag. vi fick pizza till middag och mamma kommer snart hem från finland. livet känns som en promenad genom chokladfabriken idag.