prata inte med mig.

det spelade ingen roll hur blåa ögon du hade, det spelade ingen roll att det kom 150 scrubs-avsnitt på en kväll, det spelade ingen roll vad vi än gjorde. nånstans så visste vi ändå att det aldrig skulle gå att ändra på oss så mycket att vi passade ihop - man kan helt enkelt inte tvinga två olika pusselbitar att gå in i varann. det kan hålla ett tag, men sen ploppar en av dem helt enkelt upp igen, och sen vill den inte låta sig tryckas ner igen.

det var lättare att se förbi alla våra fel på lördagsmorgnarna, när vi var nyvakna och inte lät oss trycka ner varandra. men till slut blev det för uppenbart. det var stora hål överallt, hål som vi förtvivlat försökte tejpa över, men det var som att vi använde dålig tejp, typ från sparhallen för 1,39€. det lossnade. vi lossnade. och nu har vi försvunnit.

det är inte dig jag saknar, jag kommer nog aldrig sakna dig igen. du kanske har rätt när du säger att du inte förtjänar att få prata med mig, för jag har skrikit, jag har gråtit, jag har ångrat, jag har rent ut sagt hatat dig för allt lidande du gett mig, samtidigt som jag bara ville krypa ner i din famn och höra dig sjunga den omgjorda fotbollslåten till mig. och hur skulle jag nånsin kunna återvända även om vi ville det? vi har sabbat allting. du har sabbat allting. vi kommer aldrig bli det nyförälskade paret i det lilla rummet i radhuset igen. hur skulle du nånsin kunna se mig på samma sätt när du innerst inne vet att alla mina tårar och ångestattacker var ditt fel?

jag vet inte varför jag skriver det här, det är inte ens relevant. jag hatar illvilja, men känslan jag vill att du ska känna är symmetrisk med ett knivhugg i hjärtat. ett snabbt hugg, och sen vill jag vrida om kniven. jag vill att du ska lida som jag gjorde, jag vill att du ska gråta som jag gjorde, jag vill att du ska hata som jag fortfarande gör.