oro som inte släpper

Har sällan varit såhär orolig och bett om lösningar. Jag får inte ha förstört allt jag jobbat för med ett enda knapptryck, det går inte, jag får inte. (dansa för mig lyckopiller dansa med din beska smak)

Ikväll får jag återgå till luddlandet där oro och ångest inte existerar och imorgon ska jag vara ett fungerande kolli som lägger sina pusselbitar på rätt plats och skriver ett strålande slutprov. Imorgon ska jag klara allting och därför får jag gå sönder ikväll, det är okej att gå sönder, jag kommer inte dö, om den här dörren stängs slår jag upp ett fönster. Förstår du?

och jag kvävs för inget förblindar som ångestgardinen

rädda sig den som kan

Hans armar runt min kropp. Och hans ögon som är så blå. Och våra katter som springer runt och jamar och stryker sina nosar mot våra nakna fötter. Och våra sömnlösa nätter.

Hur kan det kännas som att mina revben ska spricka alltid alltid alltid när allt som finns innanför är ett tomt, svart och evinnerligt hål? Hur kan tomhet krossa mig så hårt, när ska mina inre blödningar sluta?

Bland alla dessa tankar vissnar jag, duschar tills jag är ett russin, faller som ett litet löv.

Jag kommer alltid avsky henne.

släpp mig du ilskna dimma

Jag är så trött på det här. Jag är trött på pulshöjare, på ångest som botas med vin. Jag saknar mina beska tabletter. Jag saknar mitt lugnare liv. Jag hatar mig själv och alla mina val och handlingar och svar och tankar och idéer och just nu blir ingenting vettigt alls.

Snart, snart är det sommarlov och jag bävar för de tio veckorna jag får gå lös i frihet. Dårar. Släpp inte ut mig ur skolan, dra mig inte ifrån min strukturerade vardag, inte när jag går sönder och isär och ramlar ihop på bara två dagars ledighet, jag är inte redo för det här.

Ilskegardinen som oftast inte syns är så tätt lindat runt mig och jag försöker befläcka den med en flaska Merlot men det går inte går inte går inte. Inget hjälper längre och fan om du någonsin försöker trassla ut mig igen, om du kommer nära mina gardiner med dina saxar och naiva drömmar så kastar jag båda två ner i avgrunden.

För jag känner dig precis som du kände mig fast jag kände dig bättre.

det var längesedan

Fröken Alter-Ego glömdes bort och likaså försvann gardinerna tillsammans med rusen.

Så mycket har hänt sedan den femtonde oktober, 2008 och jag vet inte om jag är mer nerbruten nu än vad jag var då - så barnslig jag var, så naiv, så ung, vad skulle jag inte göra för att vara där igen?

Jag hade nog gjort allt så annorlunda. Jag hade rätt mig in på rätt väg tidigare. Tidsmaskinen plingar men jag kan inte använda den, och viskar kuddarna nu så viskar de att det är så lätt att vara efterklok.

Jag önskade så mycket, jag hade såna planer, för mig själv och för mitt skrivande. Ändå sköljde jag ner alla drömmar och förhoppningar med en liter juice och alldeles för många Imovane för min unga kropp. Imovane finns kvar i mitt liv men det är inte längre den magiska flykten mot det ångestfria luddlandet, det är bara pinsamt sluddrande med taggtrådar runt hjärtat och den beska eftersmaken har aldrig varit beskare.

Jag var sexton och jag var kär, jag var sexton och jag var hjärtekrossare, jag var sexton och naiv och förälskad och trodde att allt skulle gå så lätt. Nu är fröken Narcissist arton men med ett uttorkat hjärta som hos en nittioårig dam som överlevde världskrigen.

Jag drömmer mig vidare men det finns inget hopp för mig just nu. Just nu står det bara till och saknas det något i mitt liv så är det lyckorus i magen.