Så mycket har hänt sedan den femtonde oktober, 2008 och jag vet inte om jag är mer nerbruten nu än vad jag var då - så barnslig jag var, så naiv, så ung, vad skulle jag inte göra för att vara där igen?
Jag hade nog gjort allt så annorlunda. Jag hade rätt mig in på rätt väg tidigare. Tidsmaskinen plingar men jag kan inte använda den, och viskar kuddarna nu så viskar de att det är så lätt att vara efterklok.
Jag önskade så mycket, jag hade såna planer, för mig själv och för mitt skrivande. Ändå sköljde jag ner alla drömmar och förhoppningar med en liter juice och alldeles för många Imovane för min unga kropp. Imovane finns kvar i mitt liv men det är inte längre den magiska flykten mot det ångestfria luddlandet, det är bara pinsamt sluddrande med taggtrådar runt hjärtat och den beska eftersmaken har aldrig varit beskare.
Jag var sexton och jag var kär, jag var sexton och jag var hjärtekrossare, jag var sexton och naiv och förälskad och trodde att allt skulle gå så lätt. Nu är fröken Narcissist arton men med ett uttorkat hjärta som hos en nittioårig dam som överlevde världskrigen.
Jag drömmer mig vidare men det finns inget hopp för mig just nu. Just nu står det bara till och saknas det något i mitt liv så är det lyckorus i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar