rädda sig den som kan

Hans armar runt min kropp. Och hans ögon som är så blå. Och våra katter som springer runt och jamar och stryker sina nosar mot våra nakna fötter. Och våra sömnlösa nätter.

Hur kan det kännas som att mina revben ska spricka alltid alltid alltid när allt som finns innanför är ett tomt, svart och evinnerligt hål? Hur kan tomhet krossa mig så hårt, när ska mina inre blödningar sluta?

Bland alla dessa tankar vissnar jag, duschar tills jag är ett russin, faller som ett litet löv.

Jag kommer alltid avsky henne.