Det är längesen

En svart katt i min säng som inte kan sluta uttrycka kärlek, ett dimmigt rus av sömntabletter och likgiltighet som kommer med ångestdämparen. Höstskor bland höstlöv som innehar fötter som skakar, mer av illamående än kyla, och ett konstigt humör på en konstig flicka som andas ut mentholrök och är ledsen idag.

Med en dunjacka som är för stor och skor som är för tunna för säsongen sitter flickan på en mur och tittar på månljuset och känner sig mycket mindre än vad hon egentligen är, även om hon inte är så stor. Med ångest i hjärtat och huvudet, i hela kroppen, paniken som river i bröstet och lättnaden som endast kommer med vita piller med alltför besk eftersmak.

På sitt rum med för många enliterjuice-boxar sköljer hon ner alltför många piller för sin alltför unga ålder. Katten tittar snett, men vem gör inte det? Och göteborgaren dansar sig in i mitt hjärta och sjunger att jag är mindre än vad han mindes mig.

Kanske har jag varit med om för många sömnlösa nätter, för mycket sötsur likör och för mycket ångest för att jag ska fungera normalt. Kanske håller jag på att tappa greppet nu, en gång för alla, och kanske håller jag på att bli genomskinlig precis som i photoshop.

Det kanske inte räcker med att jag älskar dig och att allting verkar fungera bra, när inte jag fungerar bra, jag fungerar inte som jag ska. Jag känner mig som ett stort misslyckande, rotlös, strukturlös och sjuk i ett samhälle där friskhet är normen. Vem är egentligen frisk och kan du definiera frisk? Kan man definiera ordet normal? Ingenting är normalt längre och det är väl det som är det normala.

Kanske jag ska sluta ta piller, kanske jag äntligen hittar mig själv då, så jag kan drunkna i gula höstlöv istället för receptpapper.

han, honom, hej

jag är hög, jag är hög, seg, låg, nej, hög. hög på allt just nu. lugn. min lyckogardin kniper om mig, kväver mig nästan. fröken narcissist, fröken alter-ego, alla de där börjar smälta bort och snart står jag ensam kvar som en alexandra. jag är rädd, fröknarna får inte svika mig, mina skyddande lager!

Jag ska inte ta i så hårt, jag är bara så, jag vet inte vad. Mitt hjärta slår.

septemberkärlek

Lyckogardinen. Det där tyget som man ibland rullar in sig själv i, fastnar, skrattar, ler. Där är jag nu, men jag är inte helt intvinnad, jag ser fortfarande skymtar av ledsengardinen, som att den bara väntar på mig. Ledsengardinen är aldrig långt borta från lyckogardinen. Ett litet misstag kan göra att trycket släpper. Man rullas ut. Pang, boom, krasch, så flätas man in i ledsengardinen. Så snabbt. Så enkelt, så svårt, så ont. Det gör ont.

Det är september och luften smakar höst, luft som ständigt andas in tillsammans med gifter och ångor från varma drycker. Det är ensamma kvällar i flickrummet och det är kvällar med promenader över broar, hand i hand med nån som gjorde det omöjliga, nån som vänligt men bestämt snurrade in mig i lyckogardinen. Och jag kan inte låta bli att njuta fast jag är livrädd, tidvis paralyserad av skräck, äkta och genuin rädsla.

Det är sömnlösa nätter varvade med nätter fyllda med kyssar och grönbruna Alexandraögon som stängs när jag trycker ansiktet mot hans hals. Nätter med äggmackor och isté som byts till höstmorgnar med en puss istället för gråt. Istället för tomhet.

Allt jag behövde var nån som stannar kvar, nån som stannar kvar och talar om för mig att han tycker om mig, att jag inte gör nåt fel, att det är okej. Och jag tinar upp och håller mig långt borta från ledsengardinen, så länge jag kan.

Andas du?

Livet flyter på och din existens har suddats bort, jag tänker inte på dig som en existerande människa längre. Åh vad jag saknar känslan, den totala kärleken, vad jag älskade dig, men det enda jag saknar är att få känna så, men aldrig för dig för så fort mitt hjärta slutade slå för dig var det som att ditt stannade.

Världen stannade upp, hur kunde allt bara fortsätta som förr? Märkte de inte att hennes största kärlek var glömd och förlorad? Pusselbitarna faller inte på plats som förr och jag märker bara hur jag inte orkar längre. Varför kunde det inte vara jag som kunde gömma mig och spela död?
Allting är grått och meningslöst och jag förstår inte att jag orkar. Kanske är det sömnlösheten i mig som pratar men allting har gått förlorat och jag vill bara berusas av samma sorts kärlek igen.

Ibland undrar jag om du tänker på det, men jag raderar tankarna för du finns ju inte. Du finns inte och så var det med det. Det regnar överallt, inuti och utanpå.

veritas

Åh vad du hatar när jag spelar kylig, fast du älskar det också för du vet inte var du har mig och du famlar efter mig när dimman tränger sig på igen. Det har redan blivit augusti och du känner doften av guldgula äpplen och panik - varför tycker jag inte om dig på det sättet? Vad gör du för fel? Åh vad du smickrar mig så jag ska falla för dig igen, åh vad du är vackert förvirrad när du inte förstår varför det inte biter på mig som det brukar göra.

Höst, höst, höst, kan ni fatta det? Jag vill vara ett av barnen som går förväntansfulla med sina nya pennfodral och viskar hemligheter innan lektionen börjar. Jag vill vara en av de som får lära sig dagarna in och ut och förstår de inte hur lyckligt lottade de är? Istället får jag stå utanför i höstregnet och dimman och titta på dem när de räcker upp handen. Vad misslyckad jag är.

Men sen tänker jag på hösten, och fritiden, och kafésittningarna med älsklingarna, och jag tänker på den här kvällen, att jag upptäckte en ny intressant människa, att Andrea smsade 'älskar dig', att jag fick hänga med de jag tycker om allra bäst och krama om dem när de inte mår bra, och då blir jag helt insnurrad i min lyckogardin och ni förstår inte, kan inte förstå, jag flyter ju på ett rosa muminmoln.

Texterna blir inte lika intensiva under mina fingrar som när jag skriver under hatutbrott, men vad gör det? Muminmolnet tar mig vidare och jag flyger iväg och jag känner doften av höstäpplen men ingen panik, inte som du.

alpha lima echo x-ray

"vi har inte tid just nu. i augusti kanske. du har väl alla mediciner du behöver?"

spelar ingen roll ur vilken vinkel jag bankar huvudet i väggen - ingen gör något. hjälpen kommer inte och före detta vänner kallar mig sjuk. klart jag är. men att kalla mig sjuk gör inte dem friskare. det är väl det de tror. gröngräset i backarna vi skulle rulla på i sommar är alldeles för torra och jag bara väntar på mitt juniregn. i dimman i fredags blåste en liten tjej såpbubblor över gräsmattan och bitter som jag är spräckte jag varenda en tills hon inte log längre. det är nog allt jag har att säga.

jag mår så illa och tanken på dig är orsaken till att vattenräkningarna har blivit dyrare. du är en smuts som inte riktigt går att tvätta bort men jag står ändå och försöker tills jag är helt borta. jag har så svårt att acceptera att jag en gång kände så men bara tanken på det är symmetrisk med två fingrar i halsen just nu - jag hoppas det inte går över, jag hoppas jag aldrig ser dig på dig med vänliga känslor igen, du spottar på dem och trampar och sparkar och jag faller ner.

men jag har förståelse för senaste grälet; det är inte att jag ljög som stör dig, det är att du trodde att jag fortfarande bara hade varit din, din stolthet krasades i tusen bitar när du insåg att någon du hatar hade varit där före, varit bättre, varit mer älskvärd och underbarare och du hatar antagligen det faktum att han alltid fått den behandling av mig som du aldrig fick och alltid ville ha. jag älskar att jag aldrig gav det till dig. hatar att jag hamnade i en sån sårbar situation, men jag är iallafall tillräckligt smart för att fatta att jag aldrig ska gå i närheten av dig igen, än mindre ens prata med dig. du är ju inte värd det. frågan är bara - har du nånsin varit det?

jag-är-full.

kokkoberusad, men ändå rätt glad. en fin känsla. fast känslan är nog inte så fredagig, det är mer... onsdagskänsla. jag är trött och vill sova bort yrheten, imorgon vill jag krama någon jag tycker om och dela med mig av mina hemligheter. ordprinsessan som får ord som "torsdag" och "majskolv" att skimra som diamanter har en vårönskan som går ut på att få ett brev. jag är lite fundersam; vad skriver man till någon som kan höja en vanlig mening till samma värde som mona lisa, som michelangelos sixtinska kapell? men åh, vad det skulle vara mysigt med brev. att ha en alldeles egen brevvän som skickar rusiga tankar i en liten text, tisslar och tasslar om hemligheter många mil från det jag kallar hem. att någon, någonstans i världen, skriver ett brev som riktar sig till just mig, skulle vara en oändlig lycka. vill ni göra mig lika lycklig som ordprinsessan? brevväxla med mig då. jag tycker så mycket om att få svar och det gör mig lika bubblig som champagne.

ikväll har jag varit en komplett idiot och mina läppar har format sig efter andras. jag måste hålla igen, men samtidigt vara glad för att jag inte gör alltför hemska saker när jag har hällt i mig den där förödande drickan. jag saknar jonathan hemskt, hemskt mycket och jag hade väldigt trevligt med honom idag - det är såna som honom man vill vakna upp med varje söndagsmorgon och somna med framför något dåligt på TV. känn saknaden! <3

tvivel

jag har varit alldeles för ledsen för att orka uppdatera min blogg. jag har hatat fruktansvärt intensivt den här veckan. men igår, på väg till prinsessandrea, så regnade det, och det var liksom renande och helande på nåt sätt - då slutade jag känna den där äckliga, jag-vill-spy-liknande känslan. vi var oslagbara på vårt sätt, och hur många oattraktiva brudar du än snärjer och hur många pubertala tonårspojkar jag än lindar runt fingret så kommer inte vi att glömma bort det första för det. komma över det, javisst, längesen. men glömma? det tror jag inte.

jag vill bara höja det till en högre nivå, sväva lite ovanför marken med dig en sista gång. inte kärlek, aldrig mer ska det vara kärlek. det ska bara vara du och jag, en flaska bubblande alkohol och film hela natten. vi ska bara prata. jag vill bara prata.

wilde.

innerst inne har jag redan bestämt mig. ett djupt beslut som påverkar mig och alla runtom mig.
jag behöver mer. jag behöver passionen. jag behöver den där djupa, djupa, djupa kärleken. jag vill ha det ständigt. jag vill liksom vara hög på kärlek.

jag klarar inte av det här.
hearts will be broken

tillägg?

jag kom på att det lät så väldigt, väldigt fel alltihop. mitt förra inlägg. jag är inte fylld av hat, jag är fylld av en svart klump i magen som inte skulle försvinna om jag så skulle svälja syra. jag riktade mig visserligen bara mot en människa, men förutom allt det här svarta så känner jag mycket bra grejer för personen i fråga också, det är bara att jag har så svårt att se förbi vissa perioder av mitt liv. jag blir ledsen och arg när jag tänker på hur ofantligt lycklig jag var i ett och ett halvt år, bara för att följas av ett halvår som jag har förträngt. jag säger det inte för att låta dramatisk, jag vill bara konstatera att jag faktiskt har så många minnesluckor från december fram tills nu. förutom när jag var halvlycklig på kärleksrehab med en annan man under jullovet och helgen efter.

och förresten känner jag mig elak och otrevlig som inte nämner ljuspunkterna i mitt liv också, bara mitt sadistiska hat mot folk som orsakat mig lidande. därför tänkte jag skriva ett litet tacktal. tack till andrea som livade upp dagen och muntrade upp mig med sina små varför-jag-tycker-om-alexandra-förklaringar. och för att hon sa att jag inte får dö för att hon och jag ska ha kusinkalas och äta glass, vara inne på bdb och sova under stjärnhimlen i sommar. och så förstås jonathan då som är bästa killen i mitt liv och som pussas bäst i världen. och natte, mest för att hon är natte. och alla som undrade hur jag mådde idag när jag var lite uppmärksamhetssökande och erkände hur dåligt jag mådde efter samtalet med personen som förra inlägget handlade om.

och till personen som förra inlägget handlade om...
egentligen borde jag ta bort inlägget, för jag var alldeles för rå. men samtidigt är det vad jag verkligen känner, ibland tar det där svarta helt enkelt över. och jag kommer antagligen alltid att ha något emot dig för allt som har skett mellan oss, men antagligen kommer jag alltid ha en särskild plats för dig med samma anledning.

nu ska jag läsa harry potter och somna med boken på näsan. godnatt.

prata inte med mig.

det spelade ingen roll hur blåa ögon du hade, det spelade ingen roll att det kom 150 scrubs-avsnitt på en kväll, det spelade ingen roll vad vi än gjorde. nånstans så visste vi ändå att det aldrig skulle gå att ändra på oss så mycket att vi passade ihop - man kan helt enkelt inte tvinga två olika pusselbitar att gå in i varann. det kan hålla ett tag, men sen ploppar en av dem helt enkelt upp igen, och sen vill den inte låta sig tryckas ner igen.

det var lättare att se förbi alla våra fel på lördagsmorgnarna, när vi var nyvakna och inte lät oss trycka ner varandra. men till slut blev det för uppenbart. det var stora hål överallt, hål som vi förtvivlat försökte tejpa över, men det var som att vi använde dålig tejp, typ från sparhallen för 1,39€. det lossnade. vi lossnade. och nu har vi försvunnit.

det är inte dig jag saknar, jag kommer nog aldrig sakna dig igen. du kanske har rätt när du säger att du inte förtjänar att få prata med mig, för jag har skrikit, jag har gråtit, jag har ångrat, jag har rent ut sagt hatat dig för allt lidande du gett mig, samtidigt som jag bara ville krypa ner i din famn och höra dig sjunga den omgjorda fotbollslåten till mig. och hur skulle jag nånsin kunna återvända även om vi ville det? vi har sabbat allting. du har sabbat allting. vi kommer aldrig bli det nyförälskade paret i det lilla rummet i radhuset igen. hur skulle du nånsin kunna se mig på samma sätt när du innerst inne vet att alla mina tårar och ångestattacker var ditt fel?

jag vet inte varför jag skriver det här, det är inte ens relevant. jag hatar illvilja, men känslan jag vill att du ska känna är symmetrisk med ett knivhugg i hjärtat. ett snabbt hugg, och sen vill jag vrida om kniven. jag vill att du ska lida som jag gjorde, jag vill att du ska gråta som jag gjorde, jag vill att du ska hata som jag fortfarande gör.

aldrig för sent för edelweiss

jag är så trött. det har varit en så lång dag. först matteplugg hemma hos mormor, sedan träffade jag bergström och nathalie. massa kyssar. sen försvann alla andra och det var bara han och jag, och vi myste på tu man hand i flera timmar. blir helt förvånad över hur naturliga vi är med varandra, som om vi alltid känt varann. vi sitter mest där för oss själva och ändå så är det lattjolajban hela tiden med honom. och han tycker om mig, säger han, och han säger det ofta, och han sjunger en melodi om kärlek och jag kan inte låta bli att svara. för jag känner så. tror inte jag någonsin har varit så bekväm med någon såhär fort? kanske är ett tecken. men på vad?

orden kommer inte fram när jag är så trött. jag vill bara sjunka ner i bomullslandet.

kärlek på burk.

vi gick hem till mig, tog på oss kläder och sminkade oss. drog mot stranden, sjöng, lyssnade på musik och drack. jag var måttligt berusad redan när vi kom fram till lilla holmen. där halsade jag min andel av vårt vita vin och sedan traskade vi mot gröna udden. när vi hittade folksamlingen fick jag i mig mer öl och 4-5 stora klunkar mintlikör. då slirade jag rejält och blev ordentligt full. marken vinglade under mina fötter och jag hörde mig själv upprepa tankar, men högt. jag hörde mina tankar och föll ner i det våta gräset på en äng. för att behålla medvetandet låg jag och upprepade enkla ord för mig själv. "jacka." "träd." "himmel." allt för att hålla mig själv igång, för att inte förlora mig själv i svartheten som så ofta kommer fram i samband med alkohol. sedan ropade celie och sandra på mig, så jag sprang till dem och mötte några killar som kom med ännu mer alkohol. jag skuttade liksom fram över vägen men det kändes aldrig som jag nådde mark.

efter tusen skrattattacker, hundra kyssar och tio snedsteg kom jag hem. smsade min (MIN!) pojkvän, som faktiskt är min pojkvän, och han har varit det officiellt i lite över 24 timmar nu. jag ska träffa honom på måndag och oj, vad jag ska kyssa honom då. ojojoj. kär.

alexxxannddrraaa?

2 maj. så länge skulle det ta. 14 juli - 27 november. 28 december - 27 januari. och nu 2 maj. jag hoppas det funkar. jag hoppas det för min egen skull. jag hoppas att mitt självförsvar rinner av mig, eller att det håller hårt om det här skulle tyna bort. jag är ordlös idag, oinspirerad, kanske orden bara kommer när jag har smaken av dina läppar på mina. önskar att du hade varit med mig ikväll. är vi så tomma nu? fulla ramlar vi gatan fram. jag hänger mig för kärleken. jag är, som håkan säger, så uppsnärjd i det blå. jag vill skriva historia. jag vill vara en del av historien, jag vill vara något, allt jag gör är en strävan efter att bli sedd och hörd men inte i fel sammanhang. jag vill vara någon men ser inget som kan få mig att närma mig det.

men jag vill ut i världen. jag vill åka tåg i frankrike, skriva tusen sagor och sova med dig varje natt. jag har aldrig haft drömmar, de har aldrig sträckt sig längre än att jag ville vara med killen med glasögonen på sned en natt till, men nu har jag dig och drömmen om paris. när jag fyller 18 ska jag skrapa ihop mina slantar och bege mig dit och äta croissanter och röka mina röda marlboro framför eiffeltornet. dricka vitt vin och skåla för min ljuvliga tonårstid.

skåla för de ljuva sommarnätterna när jag och den rödhåriga flickan rullade runt i gräset, måttligt berusade. skåla för alla kyssarna jag fått och alla kyssarna jag än har att få. skåla för att jag i så unga år ändå fått uppleva så mycket kärlek. skåla för att ett uppbrott i tonåren inte är något emot en ensam själ sittandes framför sin älskades grav. skåla för att jag älskar håkan, för att jag är kär i jonathan, skåla för allting jag någonsin har haft och kommer att få. en skål. det är vad du får av mig ikväll.

never knew.

lajk aj nävör siiin dä skaaaj biifåår.

valborg blev underbart. underbart I tell you! mina händer i hans, musik och skratt och öl och årets första dopp (även om det var ofrivilligt...). att komma in i värmen sen, krypa ner under täcket och ha någon brevid sig för första gången på länge, det var perfekt. så många kyssar och så mycket mys. jag har gått förlorad i kärleksdimman och för en gångs skull behöver jag inte treva efter orden. jag visste väl att du inspirerade. du och dina ljusa ögon. jag har så mycket jag skulle kunna säga till hela världen och så har det inte varit på länge. våren är här och det börjar bli grönt i trädtopparna också. solen sken hela dagen idag. vi fick pizza till middag och mamma kommer snart hem från finland. livet känns som en promenad genom chokladfabriken idag.

att älska eller inte älska

jag har skrikit så. gråtit. slagit dig. inte förstått. och du har hatat det. men det är okej att få gråta, arggråt, ledsengråt och bara vanligt gråtgråt. kärlek är som att riva bort en gammal sårskorpa, först blöder det massor och man gråter för att det gör ont. sen stelnar blodet och blir till en skorpa, men då gråter man för att allting blivit så fult. till slut kan man inte låta bli att försöka rucka lite på skorpan, men ju mer man sliter i den desto ondare gör det. till slut har man ryckt så hårt att skorpan flyger av. då blöder det lite till, och återigen gråter man för smärtans skull. men sen läker det. och jag är okej nu. förut hade jag inga vingar alls, sen fick jag vingar av glas, som jag visste skulle gå sönder. du var mina glasvingar, och vi var så bräckliga, det låg alltid något sorgligt i luften. men vi höll ut för lördagsmorgnarna, för att få vakna upp brevid varandra utan bråk mellan oss, för alla kyssarna och för all kärlek vi ändå delade. men glas är alltid glas och när olyckor sker går det nästan alltid sönder.

nu känns det mest som att jag har järnvingar. och jag insåg precis till min egen förfäran att livet inte är en promenad genom chokladfabriken.

do you feel what i feel?

jag kan se det framför mig. trots att jag aldrig har varit där såvitt jag minns. men jag kan se oss. glada gänget med grillpinnar i ena handen och cancerpinnar i den andra. skratt och musik och lite öl. efter tolvslaget ska vi ropa GLAD FÖRSTA MAJ! bara för att välkomna våren på riktigt. kyssar och kramar och varma kroppar mot varandra under täcket. bussar som rullar mot stan, mörkret som faller på ganska snabbt. mitt ute i ingenstans men ändå överallt, och där var vi går är centrum ändå. hoppas på en lyckad kväll.


och allt jag har misstänkt stämmer. du är sån. och det är underbart. har inte varit såhär fnissig på länge. om du var en dimma hade jag varit lost and gone för längesedan.

the boy who wanted to be a real puppet

So, I have a golden heart
Now only needing the voice of the master
Never feel hunger, never grow older
My dream was to be a star in a real puppet show
It's so hard to remember my life,
the times before the show
"Can I ever cut off the strings?"
"Take a bow, now dance and sing. Sing!"
Would you turn me to child again?
"No, never, I am your Guide."
You can see a small grin on the face
Of the master, when the puppet's in his place

söndag. den mest ordlösa dagen, meningslös, tråkig. 21:30 parlamentet. innan dess ska jag gå ut och försöka fånga känslor i min glasburk, om inte det så åtminstone försöka fånga en på bild. första gången den här veckan det inte är soligt och molnlöst.

tennsoldaterna i midnattsdimman

jag reste till ett land som känns mer och mer som något mindre och mindre. stockholm mötte mig med ösregn. jag kunde lite låta bli att plaska lite grann med högerskon i en pöl vid tegelbacken. jag har inte funderat vidare på de borttappade orden, mer än att jag kom fram till att de inte någonsin har varit i stockholm. jag blir ordlös där. stum. döv. blind. handikappad. när jag är där behöver jag en mental rullstol, tänkte jag och sparkade på gröngräset i humlegården på väg till lägenheten. en gammal tant tittade på mig, men jag brydde mig inte. kanske var det för mina sotiga ögon. kanske var det för att cigaretten i min hand snart hade brunnit ut. kanske var det för att man såg att jag letade efter något, utan att hitta det?

snart ska jag hitta orden, och göra dem till mina.

jag har varit i alla städer

visst känns det fint att va vid liv, en dag till
visst känns det fint nu, hurricane?
åh hurricane,
nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig.

jag letar efter orden, men jag är tom, du är tom, och tomma ramlar vi gatan fram. hur kan det vara så svårt? jag har letat överallt. orden sitter högt uppe i träden, men jag når inte dit, och längst ner i det djupa blå vågar jag inte gå. jag sträcker mig, men det går lika långsamt som när snigeln evert försökte ta sig över gatan, men tankarna i huvudet är klara som kristall. och jag kan inte tala om det för dig, men i dina ljusa ögon hittade jag orden jag behövde, men jag nådde inte dit, även om din blick var så nära mig så länge. vårt förhållande är på lågstadienivå, vi är äldre nu, men det sträcker sig inte längre än att våra blickar möts ibland. fortfarande kan jag inte tänka på något annat än 35000 meter, det är så långt, 70 000 steg hem till din famn. ikväll var jag ute med de andra och du fattades, och jag ropade in i mig själv och det ekade. kom hem till mig.

förhoppningar

jag går upp med solen.
jag har svårt att hitta ord, hur gör man det? ibland när jag är ute och går så kan jag hitta dem, de snirklar sig längst uppe i björkarna på cykelvägen, men jag får inte tag på dem, och de fastnar inte i mitt minne. dagarna bara går och temperaturen stiger för varje dygn, och vi dansar över kullarna utan jackor, du och jag. jag ska egentligen räkna matte, men det är bara ett enda tal i mitt huvud just nu. 35 000. så många meter skiljer oss åt.

för det är så jag säger det.

du är det finaste jag vet
när allt annat härär falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

du är helt rätt. hur ber man någon vara den som förändrar en? du sjunger att det precis har börjat, men min melodi har hörts så länge. och återigen den där stickande känslan av tvivel som gömmer sig under täcket och djupt inne i någon av mina kuddar. jag hatar det, och jag kan aldrig lista ut vilken kudde som viskar tvivlet. tänk om?

åh, jag hatar mig själv för det. jag är så rädd för halva hjärtan, för rödsprängda ögon och en ständig värk. jag är rädd för likgiltighet, för att glömma bort, att för varje sekund som går betyda mindre och mindre för någon. jag vill dra fingrarna genom ditt hår. jag tror nästan jag vill vara din. din, vara någons, vara någon. men jag vågar inte. jag är rädd, och ju närmre du kommer mig desto hårdare slår hjärtat. när slutar man vara rädd?
när vågar man släppa rädslan och lyfta upp hjärtat mot skyn igen?

jag minns den kalla decembernatten, iskall vind, snö och frusna tårar, och löftet till mig själv som jag andades ut tillsammans med cigarettröken. aldrig igen, sa jag. men det här känns inte som förra gången. vi var barn. vi älskade varandra, men vi var barn. men det här känns vuxet. det här känns som middagar, lägenhetsletande och indiskt te på morgnarna. det känns äldre. det känns... fantastiskt egentligen.

men jag är rädd. och rädslan kommer jag inte ifrån.

forever and ever baby

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar närheten varje kväll...

you never loved me in the morning

jag saknar de där kärleksfulla leenden, att komma hem till någon och bara mysa, jag saknar att somna brevid någon och viska jag älskar dig i örat på honom, och saknar att höra svaret, som kommer även fast han sover. jag saknar att kunna trycka min hand i någon annans och saknar den där tryggheten man har, att oavsett vad som skiter sig så finns det EN person i världen som backar mig och älskar mig oavsett vad. usch.

seriöst.

idag är det rebeccas 11-årsdag, det är kallt och grått ute, och jag saknar J.
helgen med honom var den mysigaste på länge. att bara få slänga sig i armarna på någon och strunta i om solen är uppe eller nere, att bara ligga där och fnissa tillsammans, försöka se på film tillsammans, misslyckas med att se på film tillsammans. till och med misslyckanden blir mysiga om man gör det med någon. och det var som att allt som hade hänt under jullovet bara hade laddat upp för det här, vi väntade på den här helgen, och den blev perfekt.

godkväll, godmorgon eller godnatt?

så kallt ute. januari är hjärtlöst. det ligger en illvillig känsla över hela stockholm. josh grobans röst fyller lägenheten.
du måste sänka, alexandra, grannarna kan ju höra.

i would never kiss anyone who doesn't burn me like the sun.
det är bra, alexandra. gå och lägg dig nu.