för det är så jag säger det.

du är det finaste jag vet
när allt annat härär falskt och fel
och jag går bara ner mig
för det är så jag säger det
du är det finaste jag vet

du är helt rätt. hur ber man någon vara den som förändrar en? du sjunger att det precis har börjat, men min melodi har hörts så länge. och återigen den där stickande känslan av tvivel som gömmer sig under täcket och djupt inne i någon av mina kuddar. jag hatar det, och jag kan aldrig lista ut vilken kudde som viskar tvivlet. tänk om?

åh, jag hatar mig själv för det. jag är så rädd för halva hjärtan, för rödsprängda ögon och en ständig värk. jag är rädd för likgiltighet, för att glömma bort, att för varje sekund som går betyda mindre och mindre för någon. jag vill dra fingrarna genom ditt hår. jag tror nästan jag vill vara din. din, vara någons, vara någon. men jag vågar inte. jag är rädd, och ju närmre du kommer mig desto hårdare slår hjärtat. när slutar man vara rädd?
när vågar man släppa rädslan och lyfta upp hjärtat mot skyn igen?

jag minns den kalla decembernatten, iskall vind, snö och frusna tårar, och löftet till mig själv som jag andades ut tillsammans med cigarettröken. aldrig igen, sa jag. men det här känns inte som förra gången. vi var barn. vi älskade varandra, men vi var barn. men det här känns vuxet. det här känns som middagar, lägenhetsletande och indiskt te på morgnarna. det känns äldre. det känns... fantastiskt egentligen.

men jag är rädd. och rädslan kommer jag inte ifrån.