jag har skrikit så. gråtit. slagit dig. inte förstått. och du har hatat det. men det är okej att få gråta, arggråt, ledsengråt och bara vanligt gråtgråt. kärlek är som att riva bort en gammal sårskorpa, först blöder det massor och man gråter för att det gör ont. sen stelnar blodet och blir till en skorpa, men då gråter man för att allting blivit så fult. till slut kan man inte låta bli att försöka rucka lite på skorpan, men ju mer man sliter i den desto ondare gör det. till slut har man ryckt så hårt att skorpan flyger av. då blöder det lite till, och återigen gråter man för smärtans skull. men sen läker det. och jag är okej nu. förut hade jag inga vingar alls, sen fick jag vingar av glas, som jag visste skulle gå sönder. du var mina glasvingar, och vi var så bräckliga, det låg alltid något sorgligt i luften. men vi höll ut för lördagsmorgnarna, för att få vakna upp brevid varandra utan bråk mellan oss, för alla kyssarna och för all kärlek vi ändå delade. men glas är alltid glas och när olyckor sker går det nästan alltid sönder.
nu känns det mest som att jag har järnvingar. och jag insåg precis till min egen förfäran att livet inte är en promenad genom chokladfabriken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar