jag reste till ett land som känns mer och mer som något mindre och mindre. stockholm mötte mig med ösregn. jag kunde lite låta bli att plaska lite grann med högerskon i en pöl vid tegelbacken. jag har inte funderat vidare på de borttappade orden, mer än att jag kom fram till att de inte någonsin har varit i stockholm. jag blir ordlös där. stum. döv. blind. handikappad. när jag är där behöver jag en mental rullstol, tänkte jag och sparkade på gröngräset i humlegården på väg till lägenheten. en gammal tant tittade på mig, men jag brydde mig inte. kanske var det för mina sotiga ögon. kanske var det för att cigaretten i min hand snart hade brunnit ut. kanske var det för att man såg att jag letade efter något, utan att hitta det?
snart ska jag hitta orden, och göra dem till mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar