piece of ukires mind

det är sexistiskt att inte våga ge tjejer spö (av rätt orsak)
och det borde vara ett FEDERAL CRIME att låta bli att sparka högerextremister i rumpan.

tack för mig godnatt will be here all week

galopp galopp galopp

Cyklade hem-hem idag och mamma hade lite tråkigt, så hon bad mig hjälpa till lite i stallet och det eskalerade totalt och slutade med att jag fick ta en angenäm ridtur på Kingis :) Åh haha, vilken underbart skumpig ponny han är! Både han och jag blev sönderbitna av bromsar, men det gick bra, och hans leder verkade helt okej, så han kunde utan problem klara av lite snabbare gångarter. Var väldigt noga med att inte rida i för små volter bara, men han fick i alla fall sträcka på sig lite. Jättemysigt!


Har smuttat lite på spanskt rödvin och spelat massa Sims för att kunna ignorera den horribla träningsvärken i mina arma lår nu. Tur att jag bor med en massör, hö hö. För övrigt har jag träffat Ålands gulligaste barn idag. Alla tre var smartare än mig, hade starkare muskler och höll större kunskaper om Disney. Är inte alls underlägsen och avundsjuk.

yo carlin

In the Bullshit Department, a businessman can't hold a candle to a clergyman. 'Cause I gotta tell you the truth, folks. When it comes to bullshit, big-time, major league bullshit, you have to stand in awe of the all-time champion of false promises and exaggerated claims: religion. No contest. No contest. Religion. Religion easily has the greatest bullshit story ever told.

Think about it. Religion has actually convinced people that there's an invisible man -- living in the sky -- who watches everything you do, every minute of every day. And the invisible man has a special list of ten things he does not want you to do. And if you do any of these ten things, he has a special place, full of fire and smoke and burning and torture and anguish, where he will send you to live and suffer and burn and choke and scream and cry forever and ever 'til the end of time!

But He loves you.

hahaha

Det är tur att vissa av hästarna är rätt chill, speciellt Reo. Olle verkar nämligen vara snäppet rädd för dem (förstår inte hur, de är så snälla) och när jag skulle ta in dem i stallet en och en var det meningen att Olle skulle stänga grinden efter mig när jag höll i Kingis, men då hade ju Reo såklart gått efter, och Olle VÄGRADE gå i närheten av Kingis bakdel, alltså hoppade han undan och Reo promenerade glatt ur hagen, utan grimma eller något. Fick lite panik där.

Fast Reo var awesome, han följde efter Kingis rätt in i stallet och stod och chillade vid Houdinis box ett tag tills jag av någon anledning sa "Öh... Reo?" varpå han frustade irriterat, nickade åt Hodde och gick in i sin box. Roligaste jag någonsin sett. Hans beteende var så otroligt mänskligt :D

jag håller för öronen när du skriker

Mums. Har druckit jättemycket kaffe nu, snart är det dags att bege sig till hemliga paradiset Sviby för att sola, promenera med Realillo, Kingstone och Houdini (har våra hästar inte sensationella namn så säg!), dricka te och fota. Det ska bli jättefint, har jag och Ollius bestämt, men säkerligen lite ensamt när man är van vid kollektivliv. En sak är säker dock: DET BLIR SKÖNT ATT FÅ SOVA I EN DUBBELSÄNG!


(en övertrött nytvättad alex igår kväll)

Ps!!!

Åt väääääärldens godaste middag: grisfilé, potatis, kokta morötter och en totally ätbar, lätt sås. Den var faktiskt sjuuuuukt god. Åt resterna av det nyss! All creds till "Olle" (dvs Malin) som lagade maten. Nu ska jag läsa vidare och sen ska jag och älskis tutta. Puss och kram!

ett fyrfaldigt leve

Har tagit det särdeles lugnt idag. Skönt och välbehövt. Cyklade till Sviby efter min mycket sena frukost (mattiderna är helt åt helvete, tack vare min knasiga dygnsrytm, har somnat 07:30 de senaste fyra nätterna). Satt där i flera timmar och läste, tog det lugnt, slappnade av, duschade länge och la till och med en fuktgivande ansiktsmask på min trötta hy. Haha, vilken tjej jag är! Men det behövdes. Avslappningen alltså.

Har inga planer ikväll, vilket också är förvånansvärt skönt, tänker uppdatera min snitsiga lilla iPhone till version 4.0 och sen tänker jag nog mest kramas med min kära, kära, kära pojkvän. Det är utomordentligt fint. Hoppas ni alla mår bra!

pyttsan tjohejsan

Finns så många lustiga människor på denna fridfulla (läs: ironi) jord. Drog till bastun för att hämta de där pengarna från pappa och efter hans spelning kom det fram en tant, 70+, och flirtade lite och visade foton på sina katter och resor och vänner. Han presenterade mig som sin dotter och försvann illa kvickt, muttrandes något om att det var bättre kvalité på groupies för ett par årtionden sen...

I alla fall, tanten stirrade på mig och frågade på stakig engelska vilket land jag var ifrån. Jag överdrev artikuleringen på min SVENSKA när jag sa att jag är född i USA men har bott här de senaste åren, och då började hon prata om att hon bott i Asien och minsann hade respekt för alla religioner i världen. Hon trodde även att jag var pappas flickvän, varpå alla runtom oss fullkomligt baxnade och började asgarva. Själv tyckte jag mest att det hela var ganska obehagligt.

På det hela taget hjälper det alltså inte att ha stockholmsdialekt och blond utväxt, folk kommer alltid tro att jag är från mellanöstern. Inget fel på det heller, dock. Några av mina absoluta favoritmänniskor i hela världen är därifrån. Fast på något plan vill man nog ändå kännas vid sin riktiga nationalitet (tänk t ex hur förnärmad en kines blir om man frågar vilken del av Japan han kommer från), åtminstone när folk är bondrasister och ser ner på en. Fy fan och usch säger jag bara. För bondrasister, alltså.

tillägnat bergman, inte från geta

Johan tyckte det fanns för lite monster i min blogg. Jag höll med.
Obs: Spökplumpen är inte direkt ett monster, däremot är han monstruöst töntig.

godmorgon godmorgon hör fågla sjunga glatt

Nej men se godkväll. Unnar mig en kopp te och tragikomik såhär på kvällskvisten, och borde bege mig till Pub Bastun och sneaka in gratis för att jag är artistens dotter. PRIVILEGIER VIP AWESOME COOL KÄND I JAPAN. Nej, jag måste bara ragga lite matpengar från pappa. Efter spelningen - aldrig före, då blir det BAZINGABOOMKABLASH - död på cirka 5 sekunder.

Gud vad osammanhängande jag är. Har just nu en rofylld stund utan ångest och det är rätt skönt, meganice, awsum.

hej

Har varit ute på Påls och simmat lite. Det var 23 grader varmt i vattnet och jätteskönt, nu är jag helt varm och mysig i hela kroppen typ. Mår kasst så det bara ryker om det, men har en kontakt att prata med nu som hjälper mig att möjligtvis få en remiss till TREAT. Läget är rätt akut nu, har jag fått förklarat för mig. Fast det känns inte så. Jag känner mig mest deppig, ärligt talat. Lite som om trasslet med maten bara är ett sekundärt bekymmer. Fuck, vad trist att må såhär mitt i sommaren.

greppa tag i verkligheten

Jag önskar att jag hade bättre, hälsosammare sätt att ta kontroll över mitt liv. Eller ja, jag vet faktiskt inte vem jag försöker lura, för min kontroll är på låtsas, lite som det mesta med mig just nu. Försöker klura ut vem Alexandra är, vem är jag, vad vill jag, vad har jag potential att bli?

Jag vill bara komma hem. Jag tror att det är mitt livsmål. Att komma hem, slippa den här rotlösheten och alla vissna krav som dött för länge sedan och spökar i mina tankar.

mmmgrlmlff

Kaffe. Kaffe. Kaffe. Kaffe. Kaffe.
Det känns som att mitt huvud blivit överkört av ett tåg, som om jag vore en karaktär i vilken random driva-med-dagen-efter-comicstrip som helst. Fast jag tvivlar starkt på att det har något med alkoholintag att göra. Snarare att jag somnat med linserna i.

Fann det hysteriskt roligt att min första (och bevare mig väl, jag hoppas sista) tripp till Arken resulterade i att en vakt blev ordentligt uppretad över att jag stack in huvudet på herrtoan och ropade "Jacke?". Sen stirrade han på mitt leg i säkert två minuter innan han log ett elakt litet leende och sa att han inte kan identifiera mig på fotot. Blev lite smågrinig, men helt ärligt är det ju deras förlust. Tekniskt sett. De slänger ju ut potentiella storbetalare. Haha. (jag var helt pank och nästintill nykter.)

Har spendererat denna ljuvliga sommardag i en källare, hulkandes över diverse njursmärtor och infektioner hit och dit. Såg Sherlock Holmes. Den var helt-okej-nice. Och mycket smålustig.

inlägg 112

Solen har gått ner och i kollektivet finns nu, förutom ett välförtjänt besök av vår favoritjakobin, två couchsurfers från Tyskland. Helt awesome. Kollektivliv gör sig underbart såhär i sommartider.

Nu sitter hela gänget, tyskarna likaså, i vardagsrummet och dricker öl och ser på 300. Det är fint. Jakob är hemma från jobbet nu, så han är rent ut sagt överlycklig. Han och jag ska nog ta en lika välförtjänt tripp till Dinos för att träffa trollkarlar och ragga billigt rött vin. En mycket fin tisdag med andra ord.

skulle inte sitta helt fel

otacksamhetens kval och gråt

Om jag var en tillräckligt duktig människa skulle det bara vara jag och Olle i rummet nu. Men jag är inte tillräcklig och Bob ligger i vägen, som en mur med stirrande ögon och ett skratt som låter påskina hur vedervärdigt oduglig jag är. Jag vill bara att den här dumma, korkade ångesten ska försvinna. Tänk, utan alla neurotiska drag och okontrollerbara felaktigeter kanske jag skulle vara en riktigt käck liten brud med något innanför pannan och en strävan efter något lite mera meningsfullt än kaffe och snygga sommarklänningar.


Haha, jag älskar verkligen mig själv.

"en seriös respons" - svar till Miche

Signaturen Miche skrev ett långt punktknulleri och försökte få mig att inse faktum, bla bla. Tänkte försöka besvara ett par ämnen han tog upp.


Miche sa: "till exempel har våldtäkter ökat med cirka 800% på 30 år. Vi har nu flest våldtäkter i hela Europa och invandrare är KRAFTIGT överrespresenterade."
Solklart fel. Det är inte våldtäkterna som har ökat, det är inte så att Sverige har fler våldtäkter än något annat land i hela Europa, utan det är antal ANMÄLNINGAR som ökat. Kvinnor som utsatts för sexuellt våld har helt enkelt slutat vara tysta. Mörkertalet är fortfarande stort, och skulle alla våldtäkter anmälas, tror jag inte att invandrare skulle vara överrepresenterade. Huruvida de faktiskt är överrepresenterade eller inte känner jag faktiskt inte till, men även om det skulle vara så, så beror ju inte deras handlingar på vilket geografiskt område de kommer ifrån.


Miche sa: "Det är inte så enkelt så att om det kommer hit en invandrare som är doktor bygger vi ett sjukhus."
Var någonstans i inlägget sa jag att man måste bygga ett sjukhus om det kommer en invandrare som är en högutbildad läkare? Det jag sa och menade var att Sverige borde ge plats åt produktionshjälp utifrån. Det är fulllständigt idiotiskt att låta en högutbildad läkare eller fysiker eller matematiker - whatever - gå omkring och städa. Ponera att du får en dotter eller son, och att barnet föds för tidigt. Tänk om du precis satt en städborste i handen på den som skulle lyckats rädda livet på ditt barn?

Miche sa: "Helt rätt, SD gör inga skillnader på människors etniska bakrund däremot upplyser de om kulturella skillnader."
Det SD gör, som det populistiska parti de är, är att märka ut och överdriva drag, att införa ett "Vi och dom"-tänkande, som mycket lätt kan övergå till "Vi MOT dom". Visst finns det kulturella skillnader, men herregud, vi är alla människor, vi är alla lika. Öppna ögonen lite.´Det finns kulturella skillnader mellan norrlänningar och skåningar också.

Miche sa: ""Invandrarna, de kommer hit och så tar de våra tjejer och våra jobb." Sverigedemokraterna har aldrig någonsin haft det som utgångspunkt så jag förstår inte hur du drar den parallellen."
Jag nämnde ingenting om just SD när jag sa så. Däremot har jag hört väldigt många rasister, och Sverigedemokrater, uttrycka sig exakt så.

driver ni med mig, SD?

I Sverigedemokraternas partiprogram har de nu lagt till ytterligare en liten fin grej:

"Ökat stöd till de invandrare som frivilligt önskar återvända till sina hemländer." Nej herrejävlagud. Okej, det kan ju vara superbra om läget har lugnat sig just i deras hemländer, men varför i hela världen skulle man vilja åka tillbaks om inte det hänt?

Jag förstår inte rasism. Jag älskar mångkultur, in that sense att kulturer möts och man lär sig av varandra, bildar en egen gemenskap. Jag förstår inte människor som ställer sig upp och säger att "invandrarna, de kommer hit och så tar de våra tjejer och våra jobb". Något jag hörde extremt mycket under min tid i Sverige.

Hur resonerar ni då? 1) Har inte svenska tjejer en egen vilja? Kanske det är de svenska killarna som är den felande länken då, eller? Och 2) Invandrare, oavsett hur högklassig utbildning de har, brukar faktiskt inte få det jobb de är utbildade till. T ex på lemböte finns en städare från östeuropa, som egentligen är utbildad till kärnfysiker.

Betyder det här att svenska folket har som ambition att öppna kebabrestauranger, att städa eller köra taxi och buss? Om inte, så tar invandrarna rimligtvis inte deras jobb. Dessutom borde folk hylla produktionskraft från andra länder. Det hjälper mer än det stjälper, på alla plan.

"Sverigedemokraterna är inte rasistiska, inte på något plan."
Kyss mig i rumpan, SD.

om ni nånsin ska lyssna på mig, så lyssna nu.

Har på sista tiden funderat ganska mycket över budskapet jag förmedlar i min blogg. Jag har ju verkligen ingen koll på vem som läser (bara några stycken) men just i och med att det kan finnas just tjejer i 12-13-14-15-årsåldern som läser, så känner jag att jag MÅSTE säga det här.

Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver mina inlägg, speciellt inte då det handlar om ångest. Jag måste bara få ur mig alla tankar jag har i huvudet, och att då börja modifiera för någon annans skull, hade just då, i skrivande stund, inte gett mig den terapi jag behövde. Det kan ju låta, och kanske är, fruktansvärt själviskt, men det finns inget tvång för er att gå in och läsa vad jag skriver, däremot har jag tvånget att skriva ur mig.

Jag litar på att vuxna tjejer/kvinnor, över 18, som möjligtvis redan haft ätstörningsproblematik, litar på sig själva och slutar läsa om de finner innehållet triggande. I alla fall så hoppas jag från djupet av mitt hjärta att ni gör det. Men när man är 12-13, 14-15, och kanske väldigt osäker på sig själv, och kanske inte förstår problematiken, eller ångesten som den här sjukdomen för med sig, då vet man förmodligen inte sina egna gränser för hur påverkad man blir av vissa inlägg.

Låt oss säga såhär: om du är en tjej mellan 10-17, läser den här bloggen, inte har haft matproblem tidigare men är lite osäker på dig själv (ni hajar grejen) - känner du att något jag har skrivit här har påverkat dig så mycket att du väljer ett äpple istället för glass när du ska mumsa på något gott - SLUTA då läs den här bloggen. Alternativt, säg ÅT mig. Jag har aldrig haft en ätstörd publik, faktum är att jag knappt haft en publik överhuvudtaget. Peta på mig, säg åt mig när ni blir påverkade. Det är viktigt. Också ni som haft problematik, hinta. Säg något. Gör det helst snällt, för jag blir lite ledsen om folk är förbannade på mig. Det sista jag vill är att dra ner någon i det här. Mitt mål är att kunna välja glass över äpple, jag vill kunna må hur bra som helst vad jag än har ätit.

Givetvis kan man sträva efter ett hälsosammare liv - men ta då för guds skull inte inspiration från någon som har psykiska problem när det kommer till mat. Om det är hälsa ni strävar efter - läs inte. Det här är inte ett hälsosamt liv, inte på något plan, inte överhuvudtaget. Sträva efter att må bra i er egen kropp, oavsett om ni väger 35 eller 90. Ätstörningar, oavsett vilken "sort" det är, kommer aldrig, aldrig, aldrig få dig att må bra, vad din hjärna än lurar i dig. Du blir aldrig smal med anorexi. Du blir aldrig tröstad av bulimi. Du blir aldrig säkrare med UNS. Du blir aldrig starkare med ortorexi. Jag kan dra pararellerna vidare i all oändlighet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Hoppas jag klargjort något nu, jag har ingen aning om det här blev jättetramsigt eller om jag framstår som en fullständig idiot. Ni får väl säga till isåfall. Hoppas ni tar det här till er, om det nu råkar finnas någon därute som blivit negativt påverkad. Om ni har det, förlåt.

lycka, awesome, så bra, sjukt fint, arrivederci åland

<3

bazinga

Det finns få saker som är skönare än att vakna upp efter en god natts sömn, vara lite yrvaken, slås av kaffearomer för att en viss ung herreman har kommit med en kopp rykande hett kaffe. Det finns få saker som är skönare än att få den där koffeinkicken, känna sig lite mer energifylld och bli upplyft och snurrad i luften av samma unge herreman.

Det är +25 grader i solen, jag mår bra, det blir bra. Idag ska festival- tåg- och bussbiljetten bokas. Så sjukt fint.

sjukaste suget någonsin!

Satt här framför datorn med en kopp te och kände att nej, jag är banne mig jättehungrig. Och så började jag fundera vad jag är sugen på. Jag kom fram till att jag var otroligt jättesugen på PURJOLÖK. Liksom... va? Vem i hela friden sitter och är sugen på purjolök såhär mitt i natten på en fredag? Varför är jag inte ute och partajar som alla andra ungdomar? Nej, jag ska minsann sitta här och längta efter lök. Hahaha, håhå.

Iallafall så skar jag upp lite purjolök och stekte det med olivolja och rev ner lite vanlig hushållsost. Blev faktiskt jättegott, men smakar lite väl stekigt. Kan förbättras.


obsobs: jag var egentligen bjuden till minst hundra jättecoola fester med massa kändisar och gratis champagne, jag ska egentligen inte sitta här och äta lök. bara så ni vet.

fail.

jagvillintegåuppjagvillintegåuppjagvillintegåupp.
Men jag vill inte gå ner heller. Dilemma. Och jag har för mycket ångest för att skriva eller sitta ner och fundera just nu. Borde rita, men jag skulle allra helst ta en lätt cykeltur. Så pass lätt att jag bara får lite endorfiner av att röra på mig, inte bränner av mer. Paniken klöser mig i bröstet inifrån, jag har ingenstans att göra av mig själv just nu.

Jag skulle vilja att mamma kom och kramade mig. Som när man var jätteliten, när det räckte med att gå på pottan för att vara en duktig flicka. Nuförtiden måste man jobba hårt för den sortens titel...

ett litet löfte till eders kungliga marionett

Jag lovar att gå upp i tid imorgon, så jag hinner dricka kaffe på baristavis, så jag sedan orkar lägga upp lite bilder på dischoe. Jag lovar att cykla ut till Sviby och dammsuga huset, för det har jag lovat mamma. Jag lovar att boka buss- och festivalbiljett snart. Jag lovar att skriva klart satiren om de stereotypiska besökarna på de största festivalerna även om jag vet att jag bara kommer förolämpa alla som inte åker till Emmaboda och möjligtvis Arvika.

Jag har inte tid att svamla runt just nu, jag ryser av välbehag åt välplacerade ord, komplimanger som ger helium åt min egoballong och gifter som svävar runt i luften och suger sig fast. Jag vill stanna med båda fötterna på jorden, och fötterna får gärna vara prydda i Dr Martens. Röda, if you please.

Jag lovar att inte klippa av trådarna, jag ska dansa som en duktig docka, skriva som en duktig docka, inte kritisera så mycket, för dockor är dockor och dockor nöjer sig, oavsett om de har förmågan att blunda eller inte.

planering i god tid

Har skapat en mapp som fick heta "VUXEN!" där jag sparat allt jag hittills skrivit ner allt jag lyckats skrapa ihop om vår gemensamma ekonomi (hur den kommer se ut i höst, inkomster vs utgifter), städtips+hushållstips jag snappat upp under barndomen/mina få dagar med Wille och Malin hittills, vad vi behöver för möbler och hushållsmackapärer och nu sitter jag och råletar billiga recept. Reggade mig på matklubben.se också, känns som ett ännu säkrare sätt att kunna planera veckans middagar på. Räknar med att vara helt frisk i höst, så det kommer gå bra. Om inte, så har jag mer pengar över för shopping. Jag skojar. Jo, jag skojar.


Det här är helt ärligt så jävla kul. Helt sant. Längtar sjukt mycket efter att få upprepa IKEA-resan mamma och jag gjorde 2007, när jag flyttade till Stockholm. Den lägenheten var iochförsig både större och helt möblerad, men att gå runt och rota bland bokhyllor, mattor, påslakan och vaser gjorde mig dunderexalterad. Jag älskar att inreda och kan man göra det på ett ekonomiskt sätt är det bara bra. Är inte speciellt förtjust i att ge IKEA mer profit, så därför ska jag rårota genom Byggreturen, Cirkeln och Emmaus också. Fördelen med IKEA är att man får skruva ihop själv och så länge det inte fattas en skruv här och där så känner man sig på något sätt produktiv genom arbetet man gör.

Det kanske är lite könsstereotypt att jag vill stå för inredningen och matlagningen och hit och dit, men Olle är bra på så mycket annat, att det nu råkar ligga en stereotyp över det hela stör mig inte nämnvärt, egentligen. Om jag nu är bra på att laga mat, och Olle inte är, tycker jag inte vi ska vara genussmarta om det då innebär att vi ska käka flottpotatis i resten av våra liv. Då gör jag hellre middagen, helt ärligt. Olle är bra på att skruva i glödlampor och såna där grejer. <3 (Jag är livrädd för elektricitet... och eld... och vatten. Måste sluta vara så förbannat neurotisk.)

mö

På tal om något helt annat har Johan blonderat håret, Wille är hemma igen, vi får sova i ett fint, vitt rum och jag längtar efter att få åka till IKEA, hablah. Och Emmaboda. Att bara få komma bort från ön en högre makt glömde, med imbecilla invånare som förmodligen är barn till kusiner. Allihopa. Och återigen ler jag lite inombords och tänker på syskonskämtet. Nu ska jag sova, godnatt.


(min skrivarlust dog. ickeselektiva människor har den effekten.)

~~

Sitter och gör ihop en budget. Känns så sköööööönt att veta att man med lite hjälp kan klara en svinig hyra och fortfarande har möjlighet att köpa grönsaker och andra "lyxmatprodukter" (grönsaker och frukt är sjukt, sjukt dyrt, det är synd).

SOMMARENS STORA MATMÅL är att våga mig på en langos på Emmaboda. Friterat bröd med creme fraiche och skinka och allt möjligt. Haha. Jag kunde utan problem äta en på Arvika, men situationen har ju urartat lite sen dess... Jonas lovade att dela en med mig, om en hel skulle vara för läskig att börja med. Langos är så sjukt gott. Och läskigt. Men ner ska det. Värsta som kan hända är att det kommer upp igen, och då försöker jag på nytt. Right?

LYCKORUS I MAGEN!

Den är vår. Olle var där idag och tackade ja. 45 kvadratmeter, balkong som vetter mot solnedgångarna i väst, precis bredvid stranden, (needless to say, sjöutsikt över slemmern?!) separat sovrum och vardagsrum, ett kök, MASSOR MED GARDEROBER. Ett fint badrum. Cykelavstånd in till centrum, fem minuter till Greenhouse, fortfarande bra cykelavstånd hem till Sviby, busshållsplats på andra sidan vägen när det blir för kallt och halt att cykla. Jag är hysteriskt glad just nu. Aldrig mera underhyresgäst, nu får Olle och jag vara sambos i fred. Peace love and understandning.

Har redan pratat ihop mig med mamsen och hon och jag ska ta en liten tripp till Djävulens Spelhåla (aka ikea) för att köpa lite krukväxter, bokhyllor och tavlor. Och hämta min Audrey Hepburn-relief från Stockholm. Ååhhhhhhhhhhh. Lycka!

an up to date update

Scratch what I said, min pojkvän är bäst i världen.

stick och brinn, jag försöker sova

"Du är så tjock, Alexandra!" skriker Bob i mitt öra.
"Håll snattran, jag har bara kraftig benstomme", skriker jag tillbaks.

ååååh kom igen nu!

Det kan vara så att vi faktiskt hittat något nu... låt det vara i okej skick, låt det vara bra! Hoppas enormt just nu. Gah!

min pojkvän är så intelligent att jag får IQrexi!

(så ser mitt hår jättesmutsigt ut för jag var nyss och simmade på lilla holmen med elin och det var superskönt, men jag är konstigt rödbränd i hela ansiktet nu, haha...) Förresten, är inte Olles skjorta á Dr Jacoby HELT FANTASTISK? Älskaren, förmodligen just för att den är så Jacoby. *nöjd* Nej, nu ska jag dricka kaffe med Malin och försöka komma loss från känslan i kroppen, jag har förmodligen varit i solen lite för länge, men det liksom surrar från topp till tå, inuti. Knasigt.

varsågoda och klampa in

Känner för att ha en frågestund igen, men det brukar inte bli så många som frågar något, haha. Kan inte någon av de få läsarna bara GO CRAZY? Hitta på något helt... klantarsligt barnsligt magiskt. Fire away. Okej? (vi får se hur det går)


(på tal om annat)
Har varit hos B&E och hälsat på Miiiilo, samt tittat på Simpsons, ätit lite ostbågar och tittat på när pojkarna hällt vodka IN I BENNYS DATOR. (nej, de är inte dumma i huvudet, de rengjorde den. men journalisten i mig kräver att få överdriva minsta lilla händelse för att fascinera eventuella läsare) (förresten läste jag just en krönika om hur man tänker i blogginlägg när man blir tillräckligt inbiten, och det var det bästa jag hört på länge faktiskt, eller, jag gör iallafall så!)

Nej, nu ska jag vidare ut i cyberspace. Det kanske har några nya uttryck jag kan snappa upp som är mer kompatibla med detta årtionde.

hm

Lider av oförklarlig ångest, eller snarare nedstämdhet och lite panik-riv i bröstet, och har ingen aning varifrån det kommer. W är inte hemma än och huset känns lite tomt och jag vaknade alldeles för sent, men jag ska försöka spela lite, lyssna på lite musik, och tänka att om jag har en kemisk obalans i hjärnan just nu så går det nog att återställa till sitt naturliga. Provar käka en tallrik pasta, det brukar hjälpa att äta lite (för matångest och nedstämdhet är för mig inte samma sak. Det där med maten känner jag att jag just nu kan hantera lite. Skönt).


Puss och kram på er, haha.

AWESOME

Jonesh säger (05:08):
jag har invaderat jons dator
hon är lite småfull
du behöver inte fråga vad du ska skriva
Jonesh säger (05:09):
jag ska snart gå
i am not as think you stoned i am säger (05:09):
nej, det jag tänkte fråga var; det kan inte ha varit lätt att uppfostra jonas vid en så ung ålder!
men nu skrev jag det som ett konstaterande och inte en fråga... hm.
Jonesh säger (05:10):
jag blir så hämmad av dig för du är så söt snygg o smal
och det är inte jag....hahah
i am not as think you stoned i am säger (05:10):
vad är detta för snack? du är max tre år äldre än mig!
Jonesh säger (05:10):
good move
i am not as think you stoned i am säger (05:11):
jag slår vad om att du blir leggad på den lokala bensinmacken om du plockar upp lite folköl!
Jonesh säger (05:11):
ok
i am not as think you stoned i am säger (05:11):
har jag inte rätt?
Jonesh säger (05:11):
nu säger jag godnatt o tack för mig...sötis





...om jag skulle hooka Jonas tror jag inte det skulle bli nåt problem med svärmorsan. :D

diskussioner om det ena och det andra

Sitter i köket med Johan och Olle, vi smuttar på fin whisky och de pratar. Och det slår mig så fullständigt att jag är en sån otrolig jubelidiot som tänkt att ingen märker när jag mår dåligt, eller när jag spelar en roll, när jag har konstiga dryckesvanor eller konstiga matvanor.

Jag menar, okej. Jag vet att när det vankas fest så blir jag den flamsiga, neurotiska lilla tjejen som skrattar bort alla hårda ord och dansar vidare. Men det är ju en roll! Den neurotiska lilla illern finns inte på riktigt, jag dansar och sjunger, hoppar på bord och hojtar, men egentligen finns det nog en kvinna med självkontroll och självrespekt därunder, som inte riktigt hittar rätt bland judeskämt och verbala våldtäkter.

Och så kommer Johan, riddaren, och talar om för mig att: Jo, de märker att jag spelar. Jo, de märker att jag inte äter rätt. Jo, jag borde gå upp sju kilo, nej, jag får inte tyrannosaurus-lår om jag gör det. Och jag tackar, bockar, tar emot, sväljer, för jag behöver höra det, och min självrespekt får ny gnista. Jag hittar kanske rätt i sommarängen den här gången.

men va?

Hur kan jag ha missat det här? Man.
Sebba Södergård, en otrolig fotograf och en riktigt rolig snubbe att jobba ihop med. Jag kommer alltid bära med mig glassreportaget i hjärtat, haha.


Otroligt klyschigt nu, men RIP. Sänder kramar och tankar tills hans närmaste.

åh

Segsegsegsegseg i huvudet, men fick sova i en skön säng och dansa runt en låtsasstång med Jenny och Cecce, det var fint. Vi blev fotograferade också, och en herr L tog sig an min kamera och ställde om lite så nu blir bilderna faktiskt mycket bättre. Hur soft som helst.

Ska försöka bota min blixthuvudvärk med kaffe och lite dataspel och sen ska jag bara ta det lugnt. Midsommar 2010 har varit ypperligt fint hittills.

små grodorna små grodorna är slemmiga och bleh

Ääääntligen, jag har längtat massor. Vad tänker folk hitta på idag? Jag tänker dansa med några bästisar och kyssas med Olle på tolvslaget eller nej, vänta, det är inte det man ska göra idag, vänta nu. Midsommar... snaps, stång, just ja, jag kan kyssas när vi snapsat klart.

Nej, jag tycker om den här högtiden, jag kan inte tänka mig något bättre än att fira att det är ljust, varmt och somrigt ute. Gillar nästan alla högtider de kristna fiskarna snodde från soldyrkarna. Speciellt s(k)öndagar, för då får man sova precis hur länge man vill!

gråter en skvätt

Jag saknar min kisse så det gör ont i själen.

jag blir aldrig nöjd, men jag ska lära mig bli nöjd snart.

Just nu finns det faktiskt inte ord för hur mycket jag längtar efter att åka till Emmaboda och diskutera stuff med mina bäst-ever-boys och en Fröken Billieg som ska bli min bästis. Och min already-best-brohoe-Jonesh. Som talar utmärkt brittiska. Puss och kram på er.


(men täär ni någgi?)

en trött själ i en trött kropp

Godmorgon läsare och cyberspacedwellers.
Jag insåg, när jag vaknade imorse, att jag under hela sommarlovet hittills verkligen har sovit ut. Jag tror inte jag vaknat tidigare än klockan 11 en enda gång... tills idag. Upp vid 9 för att åka in till stan igen, solen sken alldeles för påträngande, vi var tvungna att handla lite inne på ett fullproppat Citylivs och jag var lite lätt G&T-bakis. Precis sådär att man mår lite lagom illa om man rör på sig lite för mycket.

Nu har jag varit jättehuslig och kokat kaffe åt pojkarna som sitter ute och röker och pratar socialism, själv tänker jag spela och förtränga allt jag borde göra (cykla till sviby, tvätta kläder, köpa midsommarsaft, allt det där). Prokrastrinera mera. Definitivt.

Gud vad trött jag är. Gäsp.

gulp

Min mage liksom mitt ego är totalt uppblåst och jag är såååå, så in i norden, in-i-helvetes-uppäten av myggor, och jag är dessutom allergisk. Alltså fyyy, det kliar och svider och brinner och allt är helt uppsvullet och jag vill allra helst gömma mig under ett täcke tills alla myggor brunnit helvetes alla kval, men sommar är sommar, nordeuropa förblir nordeuropa och jag antar att vi alla får lära oss finna i det. Även allergikerna. Amen.

Haha, det känns så löjligt, men jag saknar stan redan efter ett par timmar. Förstår inte varför jag föddes till att bli en sån inbiten och oföränderlig stadsmänniska när jag nu tvunget måste bo på Åland. Olle vill flytta till franska rivieran och bygga ett självförsörjande hus med solpaneler och växthus och marockaner (höhööööö) på taket och nej, det händer inget om man googlar "finns det mycket mygg på rivieran", däremot finns det mygg i Sydamerika, men de är tydligen snäppet farligare än vår åländska variant. Man kan få sjukdomar och såna saker. Försökte googla "hjälper plåster mot aids-myggor", fick inte upp något vettigt, mest insändare till Kamratposten från unga flickor som haft camsex med många killar och nu tror att de är gravida. Hilarious.


Åland är så fruktansvärt... upprepande. Jag har faktiskt mycket hellre en slentrianmässig tillvaro i New York. Där bor åtminstone Batman. True story. Jag googlade.

en kort summering

Midsommarplanerna är spikade, gänget är samlat, kaffet är kokat och Milo har funnit ett tillfälligt hem hos Benny, Elin och Mumrik. Nu börjar det verkligen dra ihop sig och det kommer inte ta länge innan vi har allt på rätt spår och kan börja leva igen. Andas. Det känns hoppfullt och tryggt att ha framtiden säkrad på det sättet... Haha. No-pun-intended.

Jag ska suga lite vidare på min kaffekopp, se ett avsnitt Vänner och sen ska vi alla skumpa ut till landet för att fira kväll. Låter bra? Jo. Tack och adieu.

rolfrolf

Fick en kommentar som jag i stundens hetta inte pallade acceptera, vilket jag ångrar nu, men en anonym beundrare sa i runda slängor att det är synd om min pojkvän som är tillsammans med en ätstörd tjej, för "ätstörda tjejer har ingen sexdrift", haha.

Svarar med att det är synd om dig som verkar tro att man förlorar sin pojk/flickvän om man inte släpper till. Eller att man förlorar sin sexualitet för att man inte äter tre pizzor om dagen. Vik hädan, förtryckta kvinna (eller sviniga mansgris)!

Hgmpf. /vän av ordning och sex
(fnissar otroligt mycket)

måhhh

Hittade en våg, provade vågen, alltså va. Vavavava. Inte konstigt att jag mår sämre och sämre, varför förvånas jag fortfarande av iskalla fingrar och humörsvängningar från helvetet? Jag är alltför nära en inläggningsvikt nu. Alldeles för jättenära. Farligt. Men jag äter åtminstone nu, så att jag rasar i vikt är nog ämnesomsättningen som går igång igen bara. Fan, hur blev det såhär?

När jag blev tillsammans med min första pojkvän gick jag från råsvält till att helt enkelt bli så lycklig att jag fullständigt struntade i allt som hade med matångest att göra. Jag kan inte förklara det, men jag blev bokstavligt talat frisk på några veckor. Jag började bara äta igen och kunde utan problem äta både popcorn, glass och lösgodis en kväll. Det kanske var för att jag var så fruktansvärt liten fortfarande då, och hade inte riktigt greppat vad ätstörningar var för något, jag såg mest på mitt viktras som ett resultat på en disciplinerad bantningskur. Sen försvann det. I början av förhållandet vägde jag 41, när vi gjorde slut sexton månader senare vägde jag 57.

Under förhållande 2 kom allting tillbaks, prestationskraven blev plötsligt högre och jag hade dessutom jobb att ta hand om. Den sociala pressen var stor och att man fick ett par väl valda kommentarer av pojkvännen gjorde verkligen inte saken bättre, så allting rasade och jag kom typ under 50-strecket igen. Sen började hetsätandet. Jag var konstant hungrig, och med killens motvilja mot nyttig mat var det lätt att balja i sig sjukt mycket fett. Jag åt och åt och åt, kräktes, åt och åt igen. Jag fick nog ett par kommentarer om hur jag jämt var hungrig (men det var klart, min mage var aldrig full i mer än femton minuter efter intaget...).

Sen fuckade hela min livssituation upp sig, tack vare mig, och jag orkade inte träna mer, jag orkade ingenting, och vikten gick rekordupp. Jag tror vågen viskade en siffra som började på 6 när hösten kom och jag började i skola igen. Ändå var jag nöjd på något sätt, jag hade inga tvångstankar vad gällde mat och det var skönt att kunna äta pasta och potatis igen, haha. Det ÄR ju gott.

Hur det nu än blev så blev jag krossad ytterligare en gång, må så vara mitt fel i slutändan, men det blev en ganska stor belastning på mitt relativt sköra psyke. Jag riktade allt mot mig själv och som så många gånger förr så blev maten mitt sätt att hantera sorgen, sveket och ilskan. Då började svälten igen och nu blev det riktigt illa. Jag svimmade i mataffären, skolkade, orkade inte, sov knappt alls, kräktes upp det lilla jag fick i mig och pratade egentligen bara om kalorier, näringsinnehåll och kroppsfett i procent, trots min relativt goda sjukdomsinsikt. BUP slog fast, ytterligare en gång, att jag inte är i behov av hjälp med maten, men efter det bakslaget kände jag att något måste göras.

Så därför kämpar jag nu, jag vill bli frisk, men jag kan inte bli frisk om min vikt går ner mer. Jag har äntligen, äntligen insett det. Därför är jag sjukt rädd för min ämnesomsättning just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det är väl bara att äta på. Eller?

josé du är bättre än många runtom mig

Love, love is a verb
Love is a doing word
Feathers on my breath
Gentle impulsion
Shakes me makes me lighter
Feathers on my breath

Teardrop on the fire
Feathers on my breath

Night, night of matter
Black flowers blossom
Feathers on my breath
Teardrop on the fire of a confession
Feathers on my breath
Black flowers blossom
Feathers on my breath

Water is my eye
Most faithful mirror
Feathers on my breath
Teardrop on the fire of a confession
Feathers on my breath
Most faithful mirror
Feathers on my breath
Teardrop on the fire
Feathers on my breath

You're stumbling into harm
Stubling into harm

man oh man

Just nu går det riktigt utför med måendet. Klarar inte alls av nånting känns det som, är världens sämsta flickvän och allmänt geggig. Lägger ner min tid på att dricka kaffe och lana lite i köket med Wille och Malin och ska väl inom kort gå ner och handla lite läsk och halstabletter.

Ikväll ska Wille laga söndagsmiddag by the way, det ska gå skitbra har jag bestämt. Inbakad fläskfilé, det är awesome - som gjort för koscher-skämt.

Tankar på dingos

För jag älskar dig. Du är min bästa vän, min kamrat, suparkompis och själsfrände. Det finns inget jag inte kan prata med dig om, vare sig det handlar om mat, intressen eller allmän ångest. Jag älskar dig Olov. Alltid.

~~~~~something something rainbow

Håhåjaja, dagens träningspass blir en formidabel cykeltur till Svinby för att hämta lite rena kläder och möjligtvis kanske en tub med svart färg till ögonfransarna som tjejer använder ibland. Lever det ljuva livet, lyssnar på/röker Kent (håhå!) och dansar och ikväll ska vi nog leka hos Tom & Jerry minus Tom. Hos Järry alltså. Tycker fortfarande att Jerry är ett fruktansvärt coolt namn.

Dagens bästa citat;
"Nu insåg jag precis vad det var som störde mig. De ser ut som syskon." (på tal om kungabröllopet eller något annat?)

phöhö

Misslyckad ful dööö irriterande härmapa skryteromcerebralparesigasaker dö dö dö dö dö dö dö.


Hej på er också.

produktivitet~~ prostituera sig textmässigt; skriva en personlig text; knewlla punkt

Åh, jag älskar det här. Det är nästan kollektivliv igen, vi sover i Malatesta och när vi vaknar är det kaffe och alla sitter och ritar, pratar och när tiden är mogen och det är socialt accepterat att knäcka en öl så gör halva pojkgänget det. Det är prat, livliga diskussioner om politik, vapenaffärer, hur sexiga Mossadtjejer är (eller åtminstone Ziva David), vad vi alla ska göra när vi går i pension och jag har all tid i världen att publicera flera texter på UM numera.

+ = jag har inte vågen här.
- = jag har noll kontroll, men jag måste lära mig släppa det där. Jag ska bli HELT frisk, på riktigt! Blir så lycklig av bara tanken, om jag glömmer bort hur mycket som kommer krävas av mig. Jag vill inte skriva texter som triggar mig själv mer, jag vill inte romantisera en alldeles förfärlig psykisk sjukdom. Jag ska kunna äta BERLINERMUNKAR till frukost. Nån dag. Nån gång. Om jag känner för det.

och jag sover i en källarbar

Om min pojkvän är hemlös så låtsas jag vara hemlös med honom och vi crashar på alla soffor vi hittar (läs: Malatesta), han går upp 9 på morgonen och jag sover till kvart i fyra på eftermiddagen. Idag var dock vädret inget att hurra för, så det fanns egentligen ingen anledning att gå upp och röja.

Nej men, snart är det ljuva luffarlivet över, vi får en inglasad balkong och hiss och kök och stort badrum och jag ska aldrig gnälla mer. Fast det är lite lolololvarning på vad jag säger nu, för vi har alltid haft en sån jävla otur med bostäder, haha. Först bodde vi i en fyra, centralt (!) där huset var HELT nergånget och det var, mot slutet, nästan omöjligt att bo i. Sen fick vi en etta (!!!) utan kök, bara micro, duschen var i källaren. Needless to say att jag cyklade väldigt mycket till grannkommunen den tiden, för att duscha hos föräldrarna.


Men hoppas går ju och bara vi får nåt av Marstad så lär det ju faktiskt vara lite kvalité på rucklet. Gahhh. Bara vi får det snaaaart.

drunknar

Bastu och skämt och grillkorv och en-sam-het mitt i allt stoj, är det mindervärdeskomplex eller är jag bara negativ? Kanske bara är självkänslan som spökar, ett hopkok av allt det ovanstående. Det händer faktiskt mycket roligt just nu, det gäller bara för mig att ta tag i det.

Om cirka femton sekunder ska jag stänga ner datorn och gå och dricka en kopp te med min fin-Jenny och Johan, dessutom har herr J hört av sig och vill leka och jag borde faktiskt klara av den där jobbiga sociala biten som egentligen inte är så jobbig, det är ju jag. Inte biten, jag.

Men nu pratar Jenny med mig och jag hör inte ett ord så nu stänger jag ner och går och dricker te. Adjö, måsar.

sådär, sådär, ta i trä.

Idag har mitt humör faktiskt inte alls varit sådär jätteüberhallojsan-bra. Just nu börjar jag inse mina fysiska begränsningar, hur otroligt dåligt min kropp mår och hur lite jag orkar. Hur otroligt mycket hellre jag skulle vilja ligga på mitt rum under täcket och isolera mig från alla andra istället för att pusha fram det sociala. Inget negativt mot mina finvänner nu alltså, det är ju bara mitt mående. Urk.

Jag slås hela tiden av hur äckligt egocentrisk jag är, att jag liksom drar lite i de runtom mig och nästan önskar att de ville isolera sig tillsammans med mig, för om alla runtom mig mår toppen och jag har ett krig som rasar i huvudet så krockar det liksom och då känns det som att jag måste prestera. Måste måste måste. Och prestera orkar jag liksom inte med just nu, prestation var en fasad som föll för många månader sen.

Just nu vill jag egentligen bara gråta, samsas med termen normaaaalvikt (vilket äckligt ord, normal, usch, det är en norm och jag gillar den inte. Från och med nu får normalvikt heta extraordinär friskvikt eller något, för det är iallafall LITE klatschigare) och bara må bra och njuta av grillkvällar och... allt som hör livet till. Jag är så trött på att slåss att jag kanske egentligen borde tuta i min kurator att om jag inte får hjälp NU så kommer det här pågå FÖR ALLTID och jag tänker inte leva FÖR ALLTID med det här i mig. Hota med lite suicidala tankar. Då jäklars borde de ju faktiskt gå igång. Usch.

Bara för att jag mår såhär just nu, för att jag insett för femtioelfte gången att mitt humör blir sämre för varje kilo jag går ner, så tänker jag tigga till mig lite middag av bundisarna nu. Jag har tappat tolv kilo sen tankarna kom tillbaks på nytt. Det ska inte gå ner mer. Jag är fyra kilo från den där diagnosen och jag har beslutat mig för att inte få den. Under några omständigheter. Heja mig.

!!!

Färdigfixad, nu blir det en svängig cykeltur till Tigerponnyn.

va?

O: Vart tog den vägen?
A: Vart tog vad vägen?
O: Myskosaften som jag skulle rädda!
A: Mysko...saften? Mystisk saft?
O: Ja! Ja! Den från igår!
A: Vad menar du...?
O: Jag skulle rädda myskosaften igår, den som smakade bär.
A: Menar du Jaffaläsken vi köpte på Select?
O: Ja precis, fast tvärtom!


Något säger mig att Olle pratar i sömnen.

(R)___(R)

Pepp pepp pepp pepp! Jag vet inte. Det bara är så. Det som ska gå uppåt går uppåt och det jag vill få neråt går neråt och mitt mående och mina förväntningar på framtiden är just nu jättebra (och realistiska, tänker inte alltför långt framåt, haha).

Längtar till nya lägisen och sen till Emmaboda, att få hänga med folket utan något störande moment (hööörp döööörp) och lyssna på världens bästa musik och dricka ananascider. Ska köpa en hel back ananascider. Så gott, dör.

Nu ska jag krama världens gulligaste pojktomte som ligger och sover i min säng. Adieu mes amis.

cheesy cheesy cheesy

Kvällsfika borsta tänderna sova bli väckt av Olle rutiner rutiner rutiner rutiner.

saker jag vet

Jag vet att det ligger en viss överlägsenhetskänsla och arrogans i att bo i en liten stad när man kommer från något mycket större. Jag vet att valeriana smakar jättegott och är trevligare än melatonin, om man måste ta receptfria sömnpiller. Jag vet att jag inte förstår hur jag kan väga precis lika mycket som jag vägde i augusti 2008 - min löjliga idealvikt - och tycka att jag ser ut som en uppblåst ballong ändå. Jag vet att jag typ får orgasm när jag tittar på vad Marstad har för lägenheter (eftersom vi förmodligen kommer få en sån), att jag går igång på antal kvadratmeter och ord som "inglasad balkong".

Jag vet hur det känns att stå på Trocadero och se Eiffeltornets kvällsbelysning gå igång. Jag vet hur det känns att falla på isen i Rockefeller Center. Jag vet hur vackert det var inne i World trade Center. Jag vet hur det känns att sitta och lära sig multiplikation när en lärare knackar på dörren och säger att jag fått en lillebror. Jag vet hur det känns när hjärtat brister.

jag gillar inte stargate, okej?

Just nu är jag jättetacksam över att det är sommarlov. Kan göra vad jag vill, när jag vill, vara vaken hela nätterna, sova när jag känner för det, odla växter i trädgården och vakna upp och inse att jag förmodligen blir sambo igen om två veckor.

Gud så cheesy, att vi inte kan vara från varandra. Jag gillart. Idag ska jag skumläsa Sucka mitt hjärta men brist dock ej och förmodligen se Gran Torino (efter starka påtryckningar från pappa, han har stått och citerat Clint Eastwood halva morgonen). Nej, herr Clint brukar inte vara min grej, men jag kan förstå varför den filmen skulle vara bra, och pappa skulle aldrig tipsa om en kass film. Häromveckan fick jag ett fantastiskt drama med Emma Thompson och Anthony Hopkins i händerna, som jag förmodligen aldrig hade valt själv, just för att den både såg och lät lite tråkig ut. Sen ba boom. Underbar.

Nej just ja, idag måste jag till bidragsfabriken och min kära pojkis har redan kryssat i sig i bostadskö. Jag skänker en tacksam tanke till att vi inte måste göra om samma sak om vi ska plugga i Stockholm sen.

swan diving off of the deep end of my tragic cigarette

If I could build my house
Just like the trojan horse
I'd put a statue of myself
Upon the shelf of course
Of course, of course~~~~~

Hinka i dig fett för det spelar ändå ingen roll
när du rasar i vikt som om du svalt binnikemaskägg med champagne
(du skrattar för det händer inte, du blir större för varje minushekto)
som modellerna i Paris gjorde på 90talet innan det blev
ganska frowned upon och egentligen skriker du för du vill
inte gå med dem till före-detta-Dixies och köpa hamburgare på
väg till efterfesten men det går inte att säga för vad menar du egentligen,
vadå vill inte äta, äta bör man annars dör man, eller är det tvärtom?

i wanna play guitar

Åh åh åh jag svär,
om inte det här får er att vilja spela gitarr eller pippa järnet
så är ni alla frigida torrbollar. <3

aldrig för sent för edelweiss

Cola light, rosa sugrör, smeker världens sexigaste mage och leker med min spralliga kissemiss. Den här söndagen känns oövervinnerligt mysig och jag har noll ångest. Det är så fint. Fick ett awkward telefonsamtal från mamma dock, min mobil har ju för vana att vidarekoppla samtal till hemtelefonen i Sviby (förutsatt att min mobil är avstängd) och hon ringde och sa "Hm... Ditt ex ringde mitt i natten igår" och nej, sånt orkar jag inte med. Haha. 1) Sluta ringa mig och 2) Väck inte mina föräldrar. Ever.

Kan ju faktiskt inte vara så svårt att låta bli.

gah

...det var så otroligt mycket flashigare att vara deprimerad i Stockholm. Då hade man ändå gamla, vackra höghus, tunnelbanan, en stad som aldrig dog, inte ens för två minuter, kaffe, caféer, söder, ställen man hittar först när man bosatt sig i stan, inte något café typ-Åh jag bor på åland men jag hittade ett fik/en pub på söder och nu är jag alldeles lagom hippie och alternativ-café. Usch.

bara sluta maila och... ja

NEJ, jag vill inte ha dumma påhittade virusmail från expojkvänner, jag vill inte ha erbjudanden om billiga penisförstoringar, jag vill inte vara med i er undersökning och kanske möjligtvis vinna ett presentkort på H&M värt 10 000 kr, jag vill inte veta vad som händer inom Adobe-världen och jag vill definitivt inte logga in på snicksnack.nu för att en fjortonårig pubertal småupphetsad kille vill ta kontakt med mig.

Faktum är att hela e-mailpåhittet känns extremt föråldrat och jag får ångest av att se Din inkorg (395 olästa mail) för jag vet att det inte finns ett enda personligt brev av något slag (förutom från O när han hittat nån spännande blomart som han vill odla på någon kolonilott i Ytternäs när vi är 40, har rynkor och skrikande barn) (Nu fick jag ännu mer ångest, varför säger jag såna saker överhuvudtaget?), det är iallafall ett fördömt påhitt och jag skulle faktiskt hellre ha all sån skräppost i min riktiga brevlåda, IRL, då skulle Dr Mao Ling Trong Gongs erbjudande om en större snopp faktiskt vara ganska komiskt.

"Extra special price for you, my friend!" [extlaa speciar plice fol you!]
....bevare mig väl, har jag inget viktigare att ha ångest över?

äntligen bestämde jag mig

Det blir definitivt adieu Canon - deras systemisar kan helt enkelt inte mäta sig med annat som finns ute på marknaden. Går över till the dark side och drar på mig en Nikon D90 + 16-85/3,5-5,6 VR. Det känns faktiskt automatiskt rätt!

Canons 40D är helt värdelös i jämförelse, kan jag iallafall lova. Så pass mycket har jag hunnit testa D90.

Djupa andetag

Händelserik natt, krogen, adrenalinrusher, ett gäng idioter som tyckte det passade sig att vråla Sieg heil när vi gick förbi. Jag är och förblir glad över att jag karatekickade ärkepuckots ölburk ur händerna på honom.

Kom hem, fick ett galet, galet, galet, galet panikanfall. Har inte haft det på väldigt länge, så kanske mina nerver behövde släppa på trycket. Tog en zopiclone för att kunna få lugn och kunna sova ett par timmar, och det fungerade hur bra som helst (om någon känner sig vara i behov av att inflika att det faktiskt är JÄTTEdåligt att ta sömnmedicin när man förtärt alkohol så kan den personen slappna av, den mycket lilla portionen alkohol var till största del helt ute ur systemet).

Idag kan jag ju lugnt säga att det absolut inte är bra. Vissa motoriska reflexer är helt åt skogen, vissa rörelser känns ovana och fel att göra, känns nästan som att jag fått en liten stroke. Tungan är helt, vad heter det? Numb heter det på engelska, avdomnad, och det är lite läskigt, men det löser sig.

bisarr lycka

Blev överdrivet glad när jag insåg att jag inte stod helt ensam i min japanofobi. Det går tydligen i släkten. (pappa meddelade just att han åker till japan nästa månad, vi ryser och huttrar. david däremot vill att pappa ska bli jättesuperkänd så de gör wobbleheads av hela familjen... storhetsvansinne)

sanningen

Jag skulle just nu hellre dö än behöva äta tre stora portioner om dagen. Tack och lov att jag slipper. Tack och lov att det inte spelar någon roll om jag äter lite för lite nu när tanterna på sina höga hästar har bedömt att jag är alldeles frisk. Sjuka sidan bara jublar över att fläsket och beteendet lyckades lura dem, jag är inte i nån riskzon, att mina poäng vad gällde viktnoja och dålig självbild var mycket högre än your average ätstörningspatient spelade ingen roll. Alls.

Sicken kompetent läkare

Hon: Jaha, hur mår du då?
Jag: Ptja, jag gråter om jag försöker äta våfflor.
Hon: Du kanske är glutenallergiker?
Jag: Jag ger upp hoppet på er nu, hopplösa amputerade grodor.

all creatures on this earth die alone

Dansar på varje bord i varje stad, hoppar över taggarna i rosenbuskarna, sjunger en melodi om tillsammans, together, yhdessä, стабоы. Sjunger om förhoppningar, om bastrumman i bröstet, hoppet som aldrig dör, den döda staden jag ändå älskar, mina punkochskinheadvänner, att Jacke är hemma igen, jag låter öronen och huvudet fyllas av historier från de göteborgska gatorna där jag första gången insåg att jag var på rätt väg.

Det finns så mycket vackert, så mycket bra. Så mycket fult som kan omvandlas till inspiration. Ser ni inte det är ni dårar, kaos föder kreativitet, vi dimmar kreativiteten med starköl, vi får tillbaka den med vin. Life life lifes a bitch and you're its pimp.

jag tror jag funnit någon slags trygghet i mig själv

Oavsett om större delen av min tonårstid varit ganska mörk, tonårig och dyster, även om jag valt fel, gjort dumma saker, sårat människor och blivit sårad tillbaka, så känner jag i hela kroppen att jag vuxit, att jag kommit ur det där skalet där jag hellre bet än blev biten, att jag inte gör särskilt dåliga val vad gäller relationer och moraliska ideal längre och att jag faktiskt börjar inta en mer vuxen Alexandraroll.

Nu kan jag äntligen börja se en tillvaro där jag kan luta mig tillbaka, konstatera att solen skiner, att livet kan vara värt allt det där jobbiga och skruttiga. Om gräset är grönare på den andra sidan får man se det svåra som muren mellan, för vi vill ju trots allt nästan alla till gröngräset. Till det fina. De flesta människor söker tack och lov inte kaos.

Jag är oerhört tacksam för vissa karaktärsdrag jag besitter - jag kunde ha varit en girig, svartsjuk, våldsam människa, mitt gröngräs kunde ha varit makt, pengar, status, juveler, överhuvudtaget materiella ting och idiotier. Jag är tacksam över att jag inte strävar efter det utan efter gemenskap, kamratskap, kramar, kärlek och livsnjutning på ett mer spartanskt plan.

Varje gång jag varit upprörd och folk kallat mig psyko eller något annat vackert och självkänsleförhöjande har jag alltid tänkt "när jag kommer ur de här jobbiga känslorna ska jag bli alexandra 2.0 och jag ska aldrig bli upprörd igen."

Nu har jag insett att allt det där upprörda, ledsna, arga och rentav lite neurotiska då och då helt enkelt hör till och det faktum att jag numera biter ihop och kämpar mig igenom får mig att tro att jag faktiskt nått Alexandra 2.0, bara i ett annat slags format än jag trodde från början.

Skål för vardagslycka och harmoni. Alla därute behöver det. Klyschigt men sant.

vad är det för dag idag?

Red bull light, solsken, Bonus, skräniga turister på torget, gula bilar, BUP-samtal och borttappade kameraladdare. BUP säger att jag inte har ätstörningar så då har jag väl inte det, tackar och bockar, lägger över ansvaret på deras snicksnack nu. Livet skulle ändå inte vara en promenad genom chokladfabriken om jag fick en diagnosstämpel i pannan. Nu ska jag handla och sen invänta älsklingen, tar en tripp till biblioteket och läser lite serier à Herge. Bra bättre medelmåttigt.

önskedrömmar

jag önskar att jag hade en brevvän, eller någon jag kunde ringa så fort ångestkänslorna blir övermäktiga, någon som förstår vad jag pratar om.

kanske behöver jag bara vända på spegeln

Efter en flaska rosa vin dansar vi tätt intill, ramlar den tomma gatan fram, älskar och kysser varandra. Det slår mig aldrig hur innehållslösa sommarlov är och jag längtar farligt mycket efter Lund, efter trippar, efter tillfällig kärlek, längtan efter billig öl och lägenhetsvisningar. Jag vill leva mitt liv efter en manual men vi är för skeva för instruktionsböcker, vi dansar efter rusmedel och ångestflykter, efter en kväll med
gemensamma vänner. Vårdnadstvister är mer skämt än faktum men jag har vunnit så många gånger om, eller har jag förlorat? Jag vet lika lite som du, och det är skönt.

om vatten var ilska vore jag en dusch

Saktasaktasakta kommer jag ur förlamningen jag kände igår, mina skeva perspektiv fick kontaktlinser och började se vettigt igen. Just nu är jag bara för irriterad.

och jag behöver en superhjälte

Jag dör, jag dör, jag dör. Ord som frossa, hjälplöshet och brist på disciplin går genom skallen på mig nu. Jag vill bara lägga mig ner och tömma magen på innehåll, jag var så dum, jag är så dum, jag låter mig luras av värderingar som inte är mina egna. Jag tappar greppet om och om igen, faller hjälplöst ner i ett svart och tomt hål, panik, kaos, rop på hjälp, idioti, skam...

ååååh babbbel

Jag fattar faktiskt inte.
Är helt ute ur min svältperiod just nu, tror jag.
Jag äter när kroppen säger till att den är hungrig,
jag äter inte om jag är mätt. Jag lyssnar på kroppen helt enkelt.
Men ändå så rasar vikten, helt tokiga mängder just nu.

Kunde gå en hel vecka utan att äta en enda portion mat, bara småsaker som frukt och bär, och så massa kaffe, läsk och energidrycker. Då stod vikten helt stilla. Nu går jag ner typ ett halvt kilo om dagen. Ett halvt kilo till så har jag ett BMI på 18-somethingisch.

Jag kan inte automatiskt tro att jag är helt superfrisk för att jag inte försöker svälta ihjäl mig mera. Jag sitter och skakar just nu, har just ätit middag, så jag vill UT, jag måste ta en cykeltur, måste kompensera. Det är helt stört hur hjärnan fungerar.

Men jag antar att jag har hittat ett sätt som fungerar för mig nu och så länge jag inte har tvånget att svälta... alltså, jag tar ju kompensationstvång hundra gånger om. Jag blir inte lika lättirriterad som jag blir när jag går utan mat, utan jag får frisk luft, bygger muskler, får komma ut ur huset och så vidare. Kompensationstvånget har så många fler fördelar än svälten, det enda som gnager är ju att det är ett tvång!

[makes no sense]

förresten

jag tror, jag tror, jag tror
att den här är bättre, att det här är mer ordning.
att det får bli min asfaltsblomma jag vattnar numera.


jag hittade mjöd i kylen och väntar på att få gå och ta dagens första cigg.

vi kan väl lägga titlarna åt sidan och dua varann

just nu är det dig jag saknar

oro som inte släpper

Har sällan varit såhär orolig och bett om lösningar. Jag får inte ha förstört allt jag jobbat för med ett enda knapptryck, det går inte, jag får inte. (dansa för mig lyckopiller dansa med din beska smak)

Ikväll får jag återgå till luddlandet där oro och ångest inte existerar och imorgon ska jag vara ett fungerande kolli som lägger sina pusselbitar på rätt plats och skriver ett strålande slutprov. Imorgon ska jag klara allting och därför får jag gå sönder ikväll, det är okej att gå sönder, jag kommer inte dö, om den här dörren stängs slår jag upp ett fönster. Förstår du?

och jag kvävs för inget förblindar som ångestgardinen

rädda sig den som kan

Hans armar runt min kropp. Och hans ögon som är så blå. Och våra katter som springer runt och jamar och stryker sina nosar mot våra nakna fötter. Och våra sömnlösa nätter.

Hur kan det kännas som att mina revben ska spricka alltid alltid alltid när allt som finns innanför är ett tomt, svart och evinnerligt hål? Hur kan tomhet krossa mig så hårt, när ska mina inre blödningar sluta?

Bland alla dessa tankar vissnar jag, duschar tills jag är ett russin, faller som ett litet löv.

Jag kommer alltid avsky henne.

släpp mig du ilskna dimma

Jag är så trött på det här. Jag är trött på pulshöjare, på ångest som botas med vin. Jag saknar mina beska tabletter. Jag saknar mitt lugnare liv. Jag hatar mig själv och alla mina val och handlingar och svar och tankar och idéer och just nu blir ingenting vettigt alls.

Snart, snart är det sommarlov och jag bävar för de tio veckorna jag får gå lös i frihet. Dårar. Släpp inte ut mig ur skolan, dra mig inte ifrån min strukturerade vardag, inte när jag går sönder och isär och ramlar ihop på bara två dagars ledighet, jag är inte redo för det här.

Ilskegardinen som oftast inte syns är så tätt lindat runt mig och jag försöker befläcka den med en flaska Merlot men det går inte går inte går inte. Inget hjälper längre och fan om du någonsin försöker trassla ut mig igen, om du kommer nära mina gardiner med dina saxar och naiva drömmar så kastar jag båda två ner i avgrunden.

För jag känner dig precis som du kände mig fast jag kände dig bättre.

det var längesedan

Fröken Alter-Ego glömdes bort och likaså försvann gardinerna tillsammans med rusen.

Så mycket har hänt sedan den femtonde oktober, 2008 och jag vet inte om jag är mer nerbruten nu än vad jag var då - så barnslig jag var, så naiv, så ung, vad skulle jag inte göra för att vara där igen?

Jag hade nog gjort allt så annorlunda. Jag hade rätt mig in på rätt väg tidigare. Tidsmaskinen plingar men jag kan inte använda den, och viskar kuddarna nu så viskar de att det är så lätt att vara efterklok.

Jag önskade så mycket, jag hade såna planer, för mig själv och för mitt skrivande. Ändå sköljde jag ner alla drömmar och förhoppningar med en liter juice och alldeles för många Imovane för min unga kropp. Imovane finns kvar i mitt liv men det är inte längre den magiska flykten mot det ångestfria luddlandet, det är bara pinsamt sluddrande med taggtrådar runt hjärtat och den beska eftersmaken har aldrig varit beskare.

Jag var sexton och jag var kär, jag var sexton och jag var hjärtekrossare, jag var sexton och naiv och förälskad och trodde att allt skulle gå så lätt. Nu är fröken Narcissist arton men med ett uttorkat hjärta som hos en nittioårig dam som överlevde världskrigen.

Jag drömmer mig vidare men det finns inget hopp för mig just nu. Just nu står det bara till och saknas det något i mitt liv så är det lyckorus i magen.