Har på sista tiden funderat ganska mycket över budskapet jag förmedlar i min blogg. Jag har ju verkligen ingen koll på vem som läser (bara några stycken) men just i och med att det kan finnas just tjejer i 12-13-14-15-årsåldern som läser, så känner jag att jag MÅSTE säga det här.
Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver mina inlägg, speciellt inte då det handlar om ångest. Jag måste bara få ur mig alla tankar jag har i huvudet, och att då börja modifiera för någon annans skull, hade just då, i skrivande stund, inte gett mig den terapi jag behövde. Det kan ju låta, och kanske är, fruktansvärt själviskt, men det finns inget tvång för er att gå in och läsa vad jag skriver, däremot har jag tvånget att skriva ur mig.
Jag litar på att vuxna tjejer/kvinnor, över 18, som möjligtvis redan haft ätstörningsproblematik, litar på sig själva och slutar läsa om de finner innehållet triggande. I alla fall så hoppas jag från djupet av mitt hjärta att ni gör det. Men när man är 12-13, 14-15, och kanske väldigt osäker på sig själv, och kanske inte förstår problematiken, eller ångesten som den här sjukdomen för med sig, då vet man förmodligen inte sina egna gränser för hur påverkad man blir av vissa inlägg.
Låt oss säga såhär: om du är en tjej mellan 10-17, läser den här bloggen, inte har haft matproblem tidigare men är lite osäker på dig själv (ni hajar grejen) - känner du att något jag har skrivit här har påverkat dig så mycket att du väljer ett äpple istället för glass när du ska mumsa på något gott - SLUTA då läs den här bloggen. Alternativt, säg ÅT mig. Jag har aldrig haft en ätstörd publik, faktum är att jag knappt haft en publik överhuvudtaget. Peta på mig, säg åt mig när ni blir påverkade. Det är viktigt. Också ni som haft problematik, hinta. Säg något. Gör det helst snällt, för jag blir lite ledsen om folk är förbannade på mig. Det sista jag vill är att dra ner någon i det här. Mitt mål är att kunna välja glass över äpple, jag vill kunna må hur bra som helst vad jag än har ätit.
Givetvis kan man sträva efter ett hälsosammare liv - men ta då för guds skull inte inspiration från någon som har psykiska problem när det kommer till mat. Om det är hälsa ni strävar efter - läs inte. Det här är inte ett hälsosamt liv, inte på något plan, inte överhuvudtaget. Sträva efter att må bra i er egen kropp, oavsett om ni väger 35 eller 90. Ätstörningar, oavsett vilken "sort" det är, kommer aldrig, aldrig, aldrig få dig att må bra, vad din hjärna än lurar i dig. Du blir aldrig smal med anorexi. Du blir aldrig tröstad av bulimi. Du blir aldrig säkrare med UNS. Du blir aldrig starkare med ortorexi. Jag kan dra pararellerna vidare i all oändlighet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.
Hoppas jag klargjort något nu, jag har ingen aning om det här blev jättetramsigt eller om jag framstår som en fullständig idiot. Ni får väl säga till isåfall. Hoppas ni tar det här till er, om det nu råkar finnas någon därute som blivit negativt påverkad. Om ni har det, förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar