Finns så många lustiga människor på denna fridfulla (läs: ironi) jord. Drog till bastun för att hämta de där pengarna från pappa och efter hans spelning kom det fram en tant, 70+, och flirtade lite och visade foton på sina katter och resor och vänner. Han presenterade mig som sin dotter och försvann illa kvickt, muttrandes något om att det var bättre kvalité på groupies för ett par årtionden sen...
I alla fall, tanten stirrade på mig och frågade på stakig engelska vilket land jag var ifrån. Jag överdrev artikuleringen på min SVENSKA när jag sa att jag är född i USA men har bott här de senaste åren, och då började hon prata om att hon bott i Asien och minsann hade respekt för alla religioner i världen. Hon trodde även att jag var pappas flickvän, varpå alla runtom oss fullkomligt baxnade och började asgarva. Själv tyckte jag mest att det hela var ganska obehagligt.
På det hela taget hjälper det alltså inte att ha stockholmsdialekt och blond utväxt, folk kommer alltid tro att jag är från mellanöstern. Inget fel på det heller, dock. Några av mina absoluta favoritmänniskor i hela världen är därifrån. Fast på något plan vill man nog ändå kännas vid sin riktiga nationalitet (tänk t ex hur förnärmad en kines blir om man frågar vilken del av Japan han kommer från), åtminstone när folk är bondrasister och ser ner på en. Fy fan och usch säger jag bara. För bondrasister, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar