Åh, jag älskar det här. Det är nästan kollektivliv igen, vi sover i Malatesta och när vi vaknar är det kaffe och alla sitter och ritar, pratar och när tiden är mogen och det är socialt accepterat att knäcka en öl så gör halva pojkgänget det. Det är prat, livliga diskussioner om politik, vapenaffärer, hur sexiga Mossadtjejer är (eller åtminstone Ziva David), vad vi alla ska göra när vi går i pension och jag har all tid i världen att publicera flera texter på UM numera.
+ = jag har inte vågen här.
- = jag har noll kontroll, men jag måste lära mig släppa det där. Jag ska bli HELT frisk, på riktigt! Blir så lycklig av bara tanken, om jag glömmer bort hur mycket som kommer krävas av mig. Jag vill inte skriva texter som triggar mig själv mer, jag vill inte romantisera en alldeles förfärlig psykisk sjukdom. Jag ska kunna äta BERLINERMUNKAR till frukost. Nån dag. Nån gång. Om jag känner för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar