Oavsett om större delen av min tonårstid varit ganska mörk, tonårig och dyster, även om jag valt fel, gjort dumma saker, sårat människor och blivit sårad tillbaka, så känner jag i hela kroppen att jag vuxit, att jag kommit ur det där skalet där jag hellre bet än blev biten, att jag inte gör särskilt dåliga val vad gäller relationer och moraliska ideal längre och att jag faktiskt börjar inta en mer vuxen Alexandraroll.
Nu kan jag äntligen börja se en tillvaro där jag kan luta mig tillbaka, konstatera att solen skiner, att livet kan vara värt allt det där jobbiga och skruttiga. Om gräset är grönare på den andra sidan får man se det svåra som muren mellan, för vi vill ju trots allt nästan alla till gröngräset. Till det fina. De flesta människor söker tack och lov inte kaos.
Jag är oerhört tacksam för vissa karaktärsdrag jag besitter - jag kunde ha varit en girig, svartsjuk, våldsam människa, mitt gröngräs kunde ha varit makt, pengar, status, juveler, överhuvudtaget materiella ting och idiotier. Jag är tacksam över att jag inte strävar efter det utan efter gemenskap, kamratskap, kramar, kärlek och livsnjutning på ett mer spartanskt plan.
Varje gång jag varit upprörd och folk kallat mig psyko eller något annat vackert och självkänsleförhöjande har jag alltid tänkt "när jag kommer ur de här jobbiga känslorna ska jag bli alexandra 2.0 och jag ska aldrig bli upprörd igen."
Nu har jag insett att allt det där upprörda, ledsna, arga och rentav lite neurotiska då och då helt enkelt hör till och det faktum att jag numera biter ihop och kämpar mig igenom får mig att tro att jag faktiskt nått Alexandra 2.0, bara i ett annat slags format än jag trodde från början.
Skål för vardagslycka och harmoni. Alla därute behöver det. Klyschigt men sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar