Sitter i köket med Johan och Olle, vi smuttar på fin whisky och de pratar. Och det slår mig så fullständigt att jag är en sån otrolig jubelidiot som tänkt att ingen märker när jag mår dåligt, eller när jag spelar en roll, när jag har konstiga dryckesvanor eller konstiga matvanor.
Jag menar, okej. Jag vet att när det vankas fest så blir jag den flamsiga, neurotiska lilla tjejen som skrattar bort alla hårda ord och dansar vidare. Men det är ju en roll! Den neurotiska lilla illern finns inte på riktigt, jag dansar och sjunger, hoppar på bord och hojtar, men egentligen finns det nog en kvinna med självkontroll och självrespekt därunder, som inte riktigt hittar rätt bland judeskämt och verbala våldtäkter.
Och så kommer Johan, riddaren, och talar om för mig att: Jo, de märker att jag spelar. Jo, de märker att jag inte äter rätt. Jo, jag borde gå upp sju kilo, nej, jag får inte tyrannosaurus-lår om jag gör det. Och jag tackar, bockar, tar emot, sväljer, för jag behöver höra det, och min självrespekt får ny gnista. Jag hittar kanske rätt i sommarängen den här gången.
1 kommentar:
Det är fint att höra
Skicka en kommentar