Lyckogardinen. Det där tyget som man ibland rullar in sig själv i, fastnar, skrattar, ler. Där är jag nu, men jag är inte helt intvinnad, jag ser fortfarande skymtar av ledsengardinen, som att den bara väntar på mig. Ledsengardinen är aldrig långt borta från lyckogardinen. Ett litet misstag kan göra att trycket släpper. Man rullas ut. Pang, boom, krasch, så flätas man in i ledsengardinen. Så snabbt. Så enkelt, så svårt, så ont. Det gör ont.
Det är september och luften smakar höst, luft som ständigt andas in tillsammans med gifter och ångor från varma drycker. Det är ensamma kvällar i flickrummet och det är kvällar med promenader över broar, hand i hand med nån som gjorde det omöjliga, nån som vänligt men bestämt snurrade in mig i lyckogardinen. Och jag kan inte låta bli att njuta fast jag är livrädd, tidvis paralyserad av skräck, äkta och genuin rädsla.
Det är sömnlösa nätter varvade med nätter fyllda med kyssar och grönbruna Alexandraögon som stängs när jag trycker ansiktet mot hans hals. Nätter med äggmackor och isté som byts till höstmorgnar med en puss istället för gråt. Istället för tomhet.
Allt jag behövde var nån som stannar kvar, nån som stannar kvar och talar om för mig att han tycker om mig, att jag inte gör nåt fel, att det är okej. Och jag tinar upp och håller mig långt borta från ledsengardinen, så länge jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar