Livet flyter på och din existens har suddats bort, jag tänker inte på dig som en existerande människa längre. Åh vad jag saknar känslan, den totala kärleken, vad jag älskade dig, men det enda jag saknar är att få känna så, men aldrig för dig för så fort mitt hjärta slutade slå för dig var det som att ditt stannade.
Världen stannade upp, hur kunde allt bara fortsätta som förr? Märkte de inte att hennes största kärlek var glömd och förlorad? Pusselbitarna faller inte på plats som förr och jag märker bara hur jag inte orkar längre. Varför kunde det inte vara jag som kunde gömma mig och spela död?
Allting är grått och meningslöst och jag förstår inte att jag orkar. Kanske är det sömnlösheten i mig som pratar men allting har gått förlorat och jag vill bara berusas av samma sorts kärlek igen.
Ibland undrar jag om du tänker på det, men jag raderar tankarna för du finns ju inte. Du finns inte och så var det med det. Det regnar överallt, inuti och utanpå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar