jag tror jag funnit någon slags trygghet i mig själv

Oavsett om större delen av min tonårstid varit ganska mörk, tonårig och dyster, även om jag valt fel, gjort dumma saker, sårat människor och blivit sårad tillbaka, så känner jag i hela kroppen att jag vuxit, att jag kommit ur det där skalet där jag hellre bet än blev biten, att jag inte gör särskilt dåliga val vad gäller relationer och moraliska ideal längre och att jag faktiskt börjar inta en mer vuxen Alexandraroll.

Nu kan jag äntligen börja se en tillvaro där jag kan luta mig tillbaka, konstatera att solen skiner, att livet kan vara värt allt det där jobbiga och skruttiga. Om gräset är grönare på den andra sidan får man se det svåra som muren mellan, för vi vill ju trots allt nästan alla till gröngräset. Till det fina. De flesta människor söker tack och lov inte kaos.

Jag är oerhört tacksam för vissa karaktärsdrag jag besitter - jag kunde ha varit en girig, svartsjuk, våldsam människa, mitt gröngräs kunde ha varit makt, pengar, status, juveler, överhuvudtaget materiella ting och idiotier. Jag är tacksam över att jag inte strävar efter det utan efter gemenskap, kamratskap, kramar, kärlek och livsnjutning på ett mer spartanskt plan.

Varje gång jag varit upprörd och folk kallat mig psyko eller något annat vackert och självkänsleförhöjande har jag alltid tänkt "när jag kommer ur de här jobbiga känslorna ska jag bli alexandra 2.0 och jag ska aldrig bli upprörd igen."

Nu har jag insett att allt det där upprörda, ledsna, arga och rentav lite neurotiska då och då helt enkelt hör till och det faktum att jag numera biter ihop och kämpar mig igenom får mig att tro att jag faktiskt nått Alexandra 2.0, bara i ett annat slags format än jag trodde från början.

Skål för vardagslycka och harmoni. Alla därute behöver det. Klyschigt men sant.

vad är det för dag idag?

Red bull light, solsken, Bonus, skräniga turister på torget, gula bilar, BUP-samtal och borttappade kameraladdare. BUP säger att jag inte har ätstörningar så då har jag väl inte det, tackar och bockar, lägger över ansvaret på deras snicksnack nu. Livet skulle ändå inte vara en promenad genom chokladfabriken om jag fick en diagnosstämpel i pannan. Nu ska jag handla och sen invänta älsklingen, tar en tripp till biblioteket och läser lite serier à Herge. Bra bättre medelmåttigt.

önskedrömmar

jag önskar att jag hade en brevvän, eller någon jag kunde ringa så fort ångestkänslorna blir övermäktiga, någon som förstår vad jag pratar om.

kanske behöver jag bara vända på spegeln

Efter en flaska rosa vin dansar vi tätt intill, ramlar den tomma gatan fram, älskar och kysser varandra. Det slår mig aldrig hur innehållslösa sommarlov är och jag längtar farligt mycket efter Lund, efter trippar, efter tillfällig kärlek, längtan efter billig öl och lägenhetsvisningar. Jag vill leva mitt liv efter en manual men vi är för skeva för instruktionsböcker, vi dansar efter rusmedel och ångestflykter, efter en kväll med
gemensamma vänner. Vårdnadstvister är mer skämt än faktum men jag har vunnit så många gånger om, eller har jag förlorat? Jag vet lika lite som du, och det är skönt.

om vatten var ilska vore jag en dusch

Saktasaktasakta kommer jag ur förlamningen jag kände igår, mina skeva perspektiv fick kontaktlinser och började se vettigt igen. Just nu är jag bara för irriterad.

och jag behöver en superhjälte

Jag dör, jag dör, jag dör. Ord som frossa, hjälplöshet och brist på disciplin går genom skallen på mig nu. Jag vill bara lägga mig ner och tömma magen på innehåll, jag var så dum, jag är så dum, jag låter mig luras av värderingar som inte är mina egna. Jag tappar greppet om och om igen, faller hjälplöst ner i ett svart och tomt hål, panik, kaos, rop på hjälp, idioti, skam...

ååååh babbbel

Jag fattar faktiskt inte.
Är helt ute ur min svältperiod just nu, tror jag.
Jag äter när kroppen säger till att den är hungrig,
jag äter inte om jag är mätt. Jag lyssnar på kroppen helt enkelt.
Men ändå så rasar vikten, helt tokiga mängder just nu.

Kunde gå en hel vecka utan att äta en enda portion mat, bara småsaker som frukt och bär, och så massa kaffe, läsk och energidrycker. Då stod vikten helt stilla. Nu går jag ner typ ett halvt kilo om dagen. Ett halvt kilo till så har jag ett BMI på 18-somethingisch.

Jag kan inte automatiskt tro att jag är helt superfrisk för att jag inte försöker svälta ihjäl mig mera. Jag sitter och skakar just nu, har just ätit middag, så jag vill UT, jag måste ta en cykeltur, måste kompensera. Det är helt stört hur hjärnan fungerar.

Men jag antar att jag har hittat ett sätt som fungerar för mig nu och så länge jag inte har tvånget att svälta... alltså, jag tar ju kompensationstvång hundra gånger om. Jag blir inte lika lättirriterad som jag blir när jag går utan mat, utan jag får frisk luft, bygger muskler, får komma ut ur huset och så vidare. Kompensationstvånget har så många fler fördelar än svälten, det enda som gnager är ju att det är ett tvång!

[makes no sense]