förresten

jag tror, jag tror, jag tror
att den här är bättre, att det här är mer ordning.
att det får bli min asfaltsblomma jag vattnar numera.


jag hittade mjöd i kylen och väntar på att få gå och ta dagens första cigg.

vi kan väl lägga titlarna åt sidan och dua varann

just nu är det dig jag saknar

oro som inte släpper

Har sällan varit såhär orolig och bett om lösningar. Jag får inte ha förstört allt jag jobbat för med ett enda knapptryck, det går inte, jag får inte. (dansa för mig lyckopiller dansa med din beska smak)

Ikväll får jag återgå till luddlandet där oro och ångest inte existerar och imorgon ska jag vara ett fungerande kolli som lägger sina pusselbitar på rätt plats och skriver ett strålande slutprov. Imorgon ska jag klara allting och därför får jag gå sönder ikväll, det är okej att gå sönder, jag kommer inte dö, om den här dörren stängs slår jag upp ett fönster. Förstår du?

och jag kvävs för inget förblindar som ångestgardinen

rädda sig den som kan

Hans armar runt min kropp. Och hans ögon som är så blå. Och våra katter som springer runt och jamar och stryker sina nosar mot våra nakna fötter. Och våra sömnlösa nätter.

Hur kan det kännas som att mina revben ska spricka alltid alltid alltid när allt som finns innanför är ett tomt, svart och evinnerligt hål? Hur kan tomhet krossa mig så hårt, när ska mina inre blödningar sluta?

Bland alla dessa tankar vissnar jag, duschar tills jag är ett russin, faller som ett litet löv.

Jag kommer alltid avsky henne.

släpp mig du ilskna dimma

Jag är så trött på det här. Jag är trött på pulshöjare, på ångest som botas med vin. Jag saknar mina beska tabletter. Jag saknar mitt lugnare liv. Jag hatar mig själv och alla mina val och handlingar och svar och tankar och idéer och just nu blir ingenting vettigt alls.

Snart, snart är det sommarlov och jag bävar för de tio veckorna jag får gå lös i frihet. Dårar. Släpp inte ut mig ur skolan, dra mig inte ifrån min strukturerade vardag, inte när jag går sönder och isär och ramlar ihop på bara två dagars ledighet, jag är inte redo för det här.

Ilskegardinen som oftast inte syns är så tätt lindat runt mig och jag försöker befläcka den med en flaska Merlot men det går inte går inte går inte. Inget hjälper längre och fan om du någonsin försöker trassla ut mig igen, om du kommer nära mina gardiner med dina saxar och naiva drömmar så kastar jag båda två ner i avgrunden.

För jag känner dig precis som du kände mig fast jag kände dig bättre.

det var längesedan

Fröken Alter-Ego glömdes bort och likaså försvann gardinerna tillsammans med rusen.

Så mycket har hänt sedan den femtonde oktober, 2008 och jag vet inte om jag är mer nerbruten nu än vad jag var då - så barnslig jag var, så naiv, så ung, vad skulle jag inte göra för att vara där igen?

Jag hade nog gjort allt så annorlunda. Jag hade rätt mig in på rätt väg tidigare. Tidsmaskinen plingar men jag kan inte använda den, och viskar kuddarna nu så viskar de att det är så lätt att vara efterklok.

Jag önskade så mycket, jag hade såna planer, för mig själv och för mitt skrivande. Ändå sköljde jag ner alla drömmar och förhoppningar med en liter juice och alldeles för många Imovane för min unga kropp. Imovane finns kvar i mitt liv men det är inte längre den magiska flykten mot det ångestfria luddlandet, det är bara pinsamt sluddrande med taggtrådar runt hjärtat och den beska eftersmaken har aldrig varit beskare.

Jag var sexton och jag var kär, jag var sexton och jag var hjärtekrossare, jag var sexton och naiv och förälskad och trodde att allt skulle gå så lätt. Nu är fröken Narcissist arton men med ett uttorkat hjärta som hos en nittioårig dam som överlevde världskrigen.

Jag drömmer mig vidare men det finns inget hopp för mig just nu. Just nu står det bara till och saknas det något i mitt liv så är det lyckorus i magen.

Det är längesen

En svart katt i min säng som inte kan sluta uttrycka kärlek, ett dimmigt rus av sömntabletter och likgiltighet som kommer med ångestdämparen. Höstskor bland höstlöv som innehar fötter som skakar, mer av illamående än kyla, och ett konstigt humör på en konstig flicka som andas ut mentholrök och är ledsen idag.

Med en dunjacka som är för stor och skor som är för tunna för säsongen sitter flickan på en mur och tittar på månljuset och känner sig mycket mindre än vad hon egentligen är, även om hon inte är så stor. Med ångest i hjärtat och huvudet, i hela kroppen, paniken som river i bröstet och lättnaden som endast kommer med vita piller med alltför besk eftersmak.

På sitt rum med för många enliterjuice-boxar sköljer hon ner alltför många piller för sin alltför unga ålder. Katten tittar snett, men vem gör inte det? Och göteborgaren dansar sig in i mitt hjärta och sjunger att jag är mindre än vad han mindes mig.

Kanske har jag varit med om för många sömnlösa nätter, för mycket sötsur likör och för mycket ångest för att jag ska fungera normalt. Kanske håller jag på att tappa greppet nu, en gång för alla, och kanske håller jag på att bli genomskinlig precis som i photoshop.

Det kanske inte räcker med att jag älskar dig och att allting verkar fungera bra, när inte jag fungerar bra, jag fungerar inte som jag ska. Jag känner mig som ett stort misslyckande, rotlös, strukturlös och sjuk i ett samhälle där friskhet är normen. Vem är egentligen frisk och kan du definiera frisk? Kan man definiera ordet normal? Ingenting är normalt längre och det är väl det som är det normala.

Kanske jag ska sluta ta piller, kanske jag äntligen hittar mig själv då, så jag kan drunkna i gula höstlöv istället för receptpapper.